,
Ledsen, arg, upprörd och bortglömd. Inlåst i ett rökfyllt rum med betäckta fönster. Sittande i mörkret för att det inte finns någon annanstans att ta vägen. För att viljan inte finns att orka ta sig någon annanstans. Hur kan det kännas okej att straffa andra även fast det i slutändan också straffar en själv mer än något annat. Det är inte samma sak som att känna sig dum. Det är något annat. Något värre. Någonting som känns fel när det som betyder mest inte känner en.
Förvånansvärt hur mycket man kan hata någon som man älskar, och älska folk man egentligen inte känner något starkare för. Betydelsefyllt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar