skratt och plektrum

Han kom tillbaka redan i morse, precis när jag vaknade, med den där hopplösa känslan att allt var nu tamejfan över. Den fyraåriga pojken på restaurangen som bara ville sova skulle aldrig hitta sina föräldrar igen. Då hade de inte lämnat honom där med avsikt. På insidan av hans stövlar stod med spritpenna en lång förklaring på varför pojken blivit lämnad på stans finaste restaurang. Jag minns den bara inte. Han hette Timothy. Jag glömde det hela tiden. Han hade två systrar som hans föräldrar fortfarande älskade och valde att behålla. Och han var den sovande pojken som välte hela vagnen mitt i restaurangen för att han var så trött, så fruktansvärt trött. Och det var en sådan dag då inte en jävel brydde sig förutom jag. Jag skulle ringa polisen men ångrade mig. Tänkte på min mamma. Socialen. Jag såg att min pappa var där och åt. Han ville äta i fred. Ingen hade en telefon jag kunde låna. Pojken satt i vagnen och sov. Jag ville ge honom någonting att äta eller dricka. Vatten, pasta eller kanske bröd. Jag plockade upp honom ur vagnen och frågade. Han nickade men ville bara sova. Han lade sig mot mitt bröst och somnade i min famn. Han var så tung, så liten, och redan vid fyra års ålder hade han lärt sig det jag försöker med idag. Han sov bort sin ångest, sket i att restaurangen var full med folk som försökte äta sin femhundrakronors-rätter. Han sov. Och där stod jag med ångesten han borde haft och jag brydde mig inte. Hellre jag än honom. Jag visste bara inte vad jag skulle göra härnäst...
Sen vaknade jag, saknade pojken lite, och ångesten i magen var som ett stort svart hål som efter en stund fylldes med lättnad. För han fanns inte på riktigt. Bara en dröm.
Han är tillbaka - min vän. Och jag vill att han tar pojken i sin hand och att de försvinner till sin egna dimension. Och sen aldrig ser varandra mer. För jag skulle rädda pojken från ångesten. Kom tillbaka min vän, när du lämnat pojken ifred för alltid. Enda gången du är välkommen tillbaka.