tisdag och grundmålning

Spelar lite för hög musik för att mina nyväckta öron ska klara av det. Fast det är ganska skönt att slippa känna. Oavsett hur motsägelsefullt det är.

Det var folk. Överallt. Och det var natt. Och det var farligt att vara ute, men vi hade inte något val. Vi var tvugna att ta oss... någonstans. Det var ... folk där som inte var snälla. Oftast var de avstängda och märkte oss inte. Men lite då och då vaknade de till och ville äta av oss. Då sprang vi. Det var inte folk jag tyckte om. Någon från skolan, någon jobbig jävel jag knappt kände, han som alltid sitter och ser så jävla död ut. Det var folk jag visste vilka de var och vi tog hand om varandra. Bar packningen tillsammans och sprang från odöda hundar som dröp om blod tillsammans.
Sen vaknade jag och förstod inte ett enda skit av vad det betydde.
Skam den som ger sig.