oförändrad och dramatisk

,
Sökte inspiration för att skapa något vackert.
Slutade med att jag kände mig nedslagen av faktumet att jag inte kommer lyckas lika bra som mina inspirationskällor.

skott och diameter

,
Ni vet den där känslan man får ibland när man står framför grönsaksbuffén som skolan har när det går riktigt segt i kön och man bara vill sticka ned handen i de rivna morötterna och skrika högt rakt ut i luften som riktigt psykfall? ...det är inte lika tillfredställande som det kan verka.

sommargräs och onödigheter

,

ANT-HÅÅN

,

ristande och tyngdlöshet

,
En ljusrosa sommarblommig klänning vajade längsmed hennes tunna ben. Den lilla femåringen klämde sig fram genom alla sommarsvettiga människor i det gassande SL-tåget. Längst bort i vagnen väntade en vattenflaska på att bli klämd av hennes små händer. Från den del av vagnen hon kom från väntade hennes pappa på det svalkande vattnet i flaskan.
Hennes händer lämnade över flaskan och hon klättrade sedan upp i knät på sin pappa. Handen landade perfekt under hans tatuering på överarmen. "BORN LOSER"
Hennes små fingrar cirkulerade runt texten som jag gissar att hon inte ens förstod. Dödskallen under texten var hon minst lika intresserad av. När jag studerat henne närmare såg jag att också hennes armar var prydda av små tatueringar. En på vardera överarm. Hennes alldeles egna tatueringar. På precis samma ställe som hennes pappa. Visserligen hade hon de som tvättas bort med lite vatten (och lagom våldsamt skrubbande), men ändå var de där. Hon var precis som hennes pappa...
Jag vände mig om. Valde att se ut genom fönstret ett tag och bevittna när världen susade förbi. Det tog inte särskilt lång tid innan jag tröttnade på träd som alla såg likadana ut och ängar som chockerande nog också såg likadana ut. Jag bevakade en kvinna en bit bort istället. Även hennes kropp var prydd. Ett litet Hello Kitty-huvud malplacerat på hennes underarm. En bit ovanför hennes Hello Kitty-klocka såklart. Även fast det ilade längsmed hela ryggraden av just denna hemska tatuering så var det ju uppenbart att inte bara är äldre män och yngre ligister som har tatueringar.

Ju längre tid jag spenderade med att blicka omkring i tågvagnen desto fler tatueringar fann jag.

Den femåriga tjejens pappa böjde sig framåt över gången för att samtala med killen tvärsemot som han också hade en heltäckande tatuering över överarmen. Hello Kitty-kvinnan (som måste vara i någon form av medelåldersskris) utbytte blickar med en yngre kille tvärs över en av de där små tågborden, och han också var tatuerad. Jag ställde mig upp. Tänkte att jag skulle vandra från det vansinne då tillochmed femåringar vill ha det som jag längtar efter men enligt lag inte får.
En kille som låg sovandes helt ihopkurad i sitt säte hade benen fyllda med konst. Epidemin fortsatte... Jag vandrade vidare genom svetten som påtagligen hängde i luften. Längst ned fick jag syn på en söt tjej med naturligt jordnära brunt hår. Några år äldre än mig kanske. Hon såg ut som, vad enligt mig är, en typisk straight-edge'are. Jag var så säker på att jag äntligen hittat en kropp som inte skulle ha det förevigande jag var avundsjuk på när jag blickade mig neråt över hennes bröst och mötte blicken med en fredsduva. Helt lamslagen drog jag mig tillbaka till min plats. Jag satte mig tungt ned i sätet och bevittnade samtliga runtomkring mig. Det kändes som att alla hade det där tryckande bläcket innanför huden. Olika objekt av olika anledningar. Något för att minnas. Något för någon man älskar. Något för frihet. Styrka. Självständighet. Något för att det är snygg och tillochmed något helt utan anledning.
Visst var det avundsjuka som brände inom mig. Och visst var jag upprörd för att jag inte fick det jag ville ha. För visst har jag en plan på precis vilken tatuering jag vill ha! Sanningen att säga så var det ju meningen att jag skulle fått den gjort för några
veckor sedan (förlåt mamma) men nya rönen sade att hon inte var något vidare bra så det blev aldrig av. Det är en bittersur sötma i munnen nu på efterhand. Precis som med allt så finns det för- och nack-delar med även detta.
Förmodligen är det lika bra att vänta de här sista åtta månaderna jag har kvar av avundsjuka innan jag får föreviga det jag drömt mig bort om de senaste månaderna.

(Vält lagboken så bokhyllan tippar omkull?)
,

skansen och trattar

Varje dag möter vi människor som kommer gående mot oss
med sina hjärtan kupade i händerna.