intill och orkan

När ingenting funkat har jag ändå alltid kunnat lita på sömnen som min räddare. När min vän varit på besök och alltid varit sådär som han alltid är, jävlig och jobbig, så har jag alltid kunnat förlita mig på sömnen. Ändå tills den också svek mig. Och vad har jag kvar att förlita mig på då, när till och med något så simpelt som sömn har svikit mig.

röktäcke och väst

Varje gång, likadant. Vet inte längre hur det ens blev såhär till att börja med. Utan att ens veta vart jag skulle hamnade jag någonstan jag inte vet vart jag är. Oroad, lättroad. Alldeles för nära och alldeles för långt bort på samma gång. För att du säkert inte ens vet själv hur det är.
Som om jag inte ens stod med fötterna på samma mark som alla andra längre. Utan att veta vart jag var, vart jag skulle eller hur jag ens kommit dit. Alldeles för närvarande för att vara du, alldeles för ovanligt för att längre kunna veta vad som är dröm och vad som är verklighet. Vet inte längre hur jag ens kom hit. Men inuti känns det ändå ovanligt lugnt. 

grottor och tidsplacering

Undrar jämt vad som händer med de överenskommelser jag gör med mig själv. När jag ena dagen bestämmer mig för hur jag ska hantera allt och dagen efter är det som om jag inte hade haft någon gårdag. Jag har svårt att tro att du vet hur du påverkar mig. Sådär så att jag i grund och botten sviker mig själv? För vad? För att under att par dagar undra vem jag är och dagarna efter det vara besviken tills jag plötsligt ser klart vad denna dans egentligen är. Jag glömmer hur du fungerar, vad du tänker och vad du egentligen vill för att jag glömmer stegen. Glömmer vad jag vill, vem jag är och vart jag är på väg. Så jag bestämmer. Jag glömmer. Och allting börjar om. Bara för att du egentligen inte vet vem du är. Eller vad du vill. Så nu bestämmer jag igen. Men jag antar att om ett par dagar så har jag glömt det. Eller förträngt det. För att stegen är alltid desamma. Det är du som ändras.

persikor och drängar

Så ofta att jag inte ens kan skilja på tiden. Igår? Har saknat solen. Har saknat det där naiva, godtyckliga och äkta. Är glad för att jag fick det igen, men ledsen för att det är borta så snabbt. Snabbvisiterna är nästan värre än inte ha det alls. Så därför, min vän. Inte den här gången. Inte på ett tag. Inte mer morgonångest, inte mer mörker.
Vi hörs till våren. Mörkret är snällare då.

utfall och påskris

Vet inte riktigt vart jag är längre. Spenderar timtal med nostalgiska mail, gamla vänskaper och känslan av igår. Samtidigt ligger framtiden alldeles för nära. Att sakna det som finns precis framför en, att fortfarande minnas känslan som om det vore igår av en gammal mening som kanske betyder mer nu än den gjorde då. Och ändå så har allting precis börjat. Dofter, minnen, mail, mess och nutiden. Vart tog nuet vägen?

inuti och utanpå

Känns som att åtminstone en dag har försvunnit spårlöst denna vecka. Ju äldre man blir desto snabbare går tiden? Dags att göra något riktigt jävla skittråkig för att få känna på en riktigt lång dag snart. Innan jag helt plötsligt är 40, barnlös, ogift och undrar vart fan tiden tog vägen.
Mer tid åt folket. Mer tid till tankarna. Känslorna, fågelkvittren, kärleken och empatin. Närvaron, orken, tillvaron och tidlösheten. Närheten, värmen, skratten och tårarna.
Paus.