ostron och axel

för tusen år sedan men ändå igår

yllekoftor och orangutanger

Jag raderar saker. Konstant numera. Det har nästan blivit så att jag letar efter saker att radera för när jag väl kom igång så fick det inget slut. Har raderat folk, nummer, bilder och gamla mess från diverse tekniska och social medier eller prylar. Det är nästan som om det inte riktigt försvinner helt förrän man har tagit sig tiden att radera numret från SIM-kortet. Som om det inte spelar någon roll om man inte pratats vid på år, det är när numret raderas som personen faktiskt försvinner ur ens liv på riktigt. Och någonstans är det ju lite lustigt hur vi helt plötsligt har blivit så beroende av sociala medier att det kan kännas så fel att radera någon som vän utan att man egentligen tycker illa om personen. Det här med att gå vidare i livet har ju faktiskt ingenting att göra med hur svårt man har för att radera forna känslor i form av telefonnummer, gamla mail eller mess. Eller?

äggskal och låsvred

Så där så det faktiskt gör ont i hjärtat. Inte ens otaliga timmar av prat kan motverka det lilla som sakta börjat växa inom mig. Kan bara hoppas att isolering kan rädda det nu. 40 timmar och 57 minuter.
Och redan nu fruktar jag det som falla ska. Längtar redan nu efter att du ska återvända.

grötslev och rövarspel

Konversation med pojke, 7 år.
Pojken: Varför har du så många örhängen?
Jag: Jag tycker det är fint.
Pojken: ...Jesus älskar inte dig längre.

pantburk och draknästet

2010-01-29 

"Det är något fel när den som borde göra en glad gör en skitarg. Och det är underligt att jag är så jävla lättirriterad. Tänker jag iallafall tills jag kommer på att det är så jävla många känslor på en och samma gång. Arg, ledsen och besviken på en och samma gång. Hur uttrycker man det? Skrika om en massa skitarga grejer samtidigt som man gråter helt hysteriskt för att sedan växla om till att bli tyst, kolla ned i golvet, lägga armarna i kors och säga 'Jag är så äckligt besviken på dig att jag vill sparka ned dig.'"

Men även jag växte upp. Någorlunda.

text och tankar

"Jag kan tipsa om böcker. Eller bjuda över dig på kaffe (Haha! Redan gjort. Ses om en timme.) eller berätta någonting deprimerade. Som faktumet att jag saknar hur det var förut. Enklare. Kanske mer sorgset, men usch så mycket enklare.

Undra hur det skulle kännas att inte känna någonting?
Jag vill sätta upp flygblad på väggarna. Med konstruktiva texter. Eller kanske bara två-tre ord som är slumpmässigt valda. Utan någon anledning alls. Det kanske vore ett projekt för oss två? Rusa runt i Sthlm och sprida texter i tunnelbanor och torg som inte gör någonting. Och kanske även texter som faktiskt gör massor.

Vi kan väl...?"

Det var inte ens särskilt länge sedan men det känns som tusen år.

utanpå och djupet

När det som var inte längre är, för att tiden tillsammans med folket sätter djupare spår än vad som egentligen var tänkt. Dags att börja om för att förhoppningsvis slippa se det i samma ljus igen.
Och hur mycket jag än försöker radera det så kommer en liten del av dig alltid sitta kvar någonstans i mig. Allting börjar om. Gör om, gör bättre. Fast ändå inte helt och hållet för på ett plan är det redan borta.
Gjort är gjort kommer aldrig tillbaks.

här och sådär

PLAY

andrum och minnesbilder

Som då fast i en helt annan tappning. Ingenstans här för det är aldrig som då igen. Önskan om att veta allt fast ändå att alltid stå utanför all logik så man trots allt ändå kan skylla på faktumet att känslan är det som spelar roll.
Att inte längre veta när det har blivit fel är väl om något felet i sig. Då världen sakta raserar omkring en och man inte riktigt märker det förrän man ligger begravd under all bråte och det gör ont. Ont så in i helvete. Inte riktigt som en blixt från klar himmel bara att...man väljer vad man ser. Precis som man väljer det mesta.

Att inte välja är ett val i sig.
Att bara ser på är också ett brott.

ingenstans och överallt

Som om jag inte redan visste att jag gömmer mig mer för mitt eget bästa än någon annan. När ingenting är överallt är tiden går alldeles för fort. Någonstans tror jag att jag vet. Vet alldeles för mycket för att ens försöka förstå mig på det. För långt där borta är du ändå. En liten del av mig själv som jag gav till dig och aldrig någonsin kommer få tillbaka. Kanylerna och lite vett borta med tanken om ett bättre... Bättre oss. För du är aldrig den samma. Kommer nog aldrig bli.
Längtar, söker nya, finner, finner bättre och är ändå. Inte riktigt här, inte riktigt nöjd, inte riktigt... samma sak.
För att någonstans finns en bättre bild. Ett bättre oss. Som jag ändå någonstans vet inte riktigt passar denna tid.