socker och hårstrån

Orkar inte. Är bara så himla trött och TPL. Orkar inte tjata, gnälla, förklara eller ens lyssna. Orkar inte lägga ned energin på att låta vettig eller försöka engagera mig i något som inte är. För du lyssnar ändå inte. Jag tror du gör det, men det gör du inte. Snart är allt det samma igen. Fast ändå aldrig likadant.

bringa och tuc

Tror egentligen inte jag vet vad saknad är när det gäller dig, men det känns konstigt på ett helt nytt sätt så det kan inte vara så mycket annat än ren avsaknad. Även fast ingenting någonsin på något sätt har känts normalt så är detta ovanligt konstigt. Du gjorde det komplicerat. Kanske hjälpte jag till lite men nu räcker det fan.
Det som du var för mig ett år sedan är samma sak fast mindre jobbigt. Mindre konstigt... inte mycket men det räcker nu. Du minus känslorna.

gungor och grundare

utanför livet. bakom tankarna, framför agerandet. du tror jag sover. pepparkaren, yllekoftorna och bitterheten. du vet inte. men utanför livet, där vet de. vet varför hans tårar inte längre skildras i de senaste upplagorna. vet varför du inte vet och varför du tror du gör det. 

tror tankarna inte räknas längre. innanför lidandet men när samvetet inte finns. ogenomtänkt, oredigerat och grusigt. vaken om natten och drömmer på dagen.
hur står vi ens kvar än? 

intill och orkan

När ingenting funkat har jag ändå alltid kunnat lita på sömnen som min räddare. När min vän varit på besök och alltid varit sådär som han alltid är, jävlig och jobbig, så har jag alltid kunnat förlita mig på sömnen. Ändå tills den också svek mig. Och vad har jag kvar att förlita mig på då, när till och med något så simpelt som sömn har svikit mig.

röktäcke och väst

Varje gång, likadant. Vet inte längre hur det ens blev såhär till att börja med. Utan att ens veta vart jag skulle hamnade jag någonstan jag inte vet vart jag är. Oroad, lättroad. Alldeles för nära och alldeles för långt bort på samma gång. För att du säkert inte ens vet själv hur det är.
Som om jag inte ens stod med fötterna på samma mark som alla andra längre. Utan att veta vart jag var, vart jag skulle eller hur jag ens kommit dit. Alldeles för närvarande för att vara du, alldeles för ovanligt för att längre kunna veta vad som är dröm och vad som är verklighet. Vet inte längre hur jag ens kom hit. Men inuti känns det ändå ovanligt lugnt. 

grottor och tidsplacering

Undrar jämt vad som händer med de överenskommelser jag gör med mig själv. När jag ena dagen bestämmer mig för hur jag ska hantera allt och dagen efter är det som om jag inte hade haft någon gårdag. Jag har svårt att tro att du vet hur du påverkar mig. Sådär så att jag i grund och botten sviker mig själv? För vad? För att under att par dagar undra vem jag är och dagarna efter det vara besviken tills jag plötsligt ser klart vad denna dans egentligen är. Jag glömmer hur du fungerar, vad du tänker och vad du egentligen vill för att jag glömmer stegen. Glömmer vad jag vill, vem jag är och vart jag är på väg. Så jag bestämmer. Jag glömmer. Och allting börjar om. Bara för att du egentligen inte vet vem du är. Eller vad du vill. Så nu bestämmer jag igen. Men jag antar att om ett par dagar så har jag glömt det. Eller förträngt det. För att stegen är alltid desamma. Det är du som ändras.

persikor och drängar

Så ofta att jag inte ens kan skilja på tiden. Igår? Har saknat solen. Har saknat det där naiva, godtyckliga och äkta. Är glad för att jag fick det igen, men ledsen för att det är borta så snabbt. Snabbvisiterna är nästan värre än inte ha det alls. Så därför, min vän. Inte den här gången. Inte på ett tag. Inte mer morgonångest, inte mer mörker.
Vi hörs till våren. Mörkret är snällare då.

utfall och påskris

Vet inte riktigt vart jag är längre. Spenderar timtal med nostalgiska mail, gamla vänskaper och känslan av igår. Samtidigt ligger framtiden alldeles för nära. Att sakna det som finns precis framför en, att fortfarande minnas känslan som om det vore igår av en gammal mening som kanske betyder mer nu än den gjorde då. Och ändå så har allting precis börjat. Dofter, minnen, mail, mess och nutiden. Vart tog nuet vägen?

inuti och utanpå

Känns som att åtminstone en dag har försvunnit spårlöst denna vecka. Ju äldre man blir desto snabbare går tiden? Dags att göra något riktigt jävla skittråkig för att få känna på en riktigt lång dag snart. Innan jag helt plötsligt är 40, barnlös, ogift och undrar vart fan tiden tog vägen.
Mer tid åt folket. Mer tid till tankarna. Känslorna, fågelkvittren, kärleken och empatin. Närvaron, orken, tillvaron och tidlösheten. Närheten, värmen, skratten och tårarna.
Paus.

ostron och axel

för tusen år sedan men ändå igår

yllekoftor och orangutanger

Jag raderar saker. Konstant numera. Det har nästan blivit så att jag letar efter saker att radera för när jag väl kom igång så fick det inget slut. Har raderat folk, nummer, bilder och gamla mess från diverse tekniska och social medier eller prylar. Det är nästan som om det inte riktigt försvinner helt förrän man har tagit sig tiden att radera numret från SIM-kortet. Som om det inte spelar någon roll om man inte pratats vid på år, det är när numret raderas som personen faktiskt försvinner ur ens liv på riktigt. Och någonstans är det ju lite lustigt hur vi helt plötsligt har blivit så beroende av sociala medier att det kan kännas så fel att radera någon som vän utan att man egentligen tycker illa om personen. Det här med att gå vidare i livet har ju faktiskt ingenting att göra med hur svårt man har för att radera forna känslor i form av telefonnummer, gamla mail eller mess. Eller?

äggskal och låsvred

Så där så det faktiskt gör ont i hjärtat. Inte ens otaliga timmar av prat kan motverka det lilla som sakta börjat växa inom mig. Kan bara hoppas att isolering kan rädda det nu. 40 timmar och 57 minuter.
Och redan nu fruktar jag det som falla ska. Längtar redan nu efter att du ska återvända.

grötslev och rövarspel

Konversation med pojke, 7 år.
Pojken: Varför har du så många örhängen?
Jag: Jag tycker det är fint.
Pojken: ...Jesus älskar inte dig längre.

pantburk och draknästet

2010-01-29 

"Det är något fel när den som borde göra en glad gör en skitarg. Och det är underligt att jag är så jävla lättirriterad. Tänker jag iallafall tills jag kommer på att det är så jävla många känslor på en och samma gång. Arg, ledsen och besviken på en och samma gång. Hur uttrycker man det? Skrika om en massa skitarga grejer samtidigt som man gråter helt hysteriskt för att sedan växla om till att bli tyst, kolla ned i golvet, lägga armarna i kors och säga 'Jag är så äckligt besviken på dig att jag vill sparka ned dig.'"

Men även jag växte upp. Någorlunda.

text och tankar

"Jag kan tipsa om böcker. Eller bjuda över dig på kaffe (Haha! Redan gjort. Ses om en timme.) eller berätta någonting deprimerade. Som faktumet att jag saknar hur det var förut. Enklare. Kanske mer sorgset, men usch så mycket enklare.

Undra hur det skulle kännas att inte känna någonting?
Jag vill sätta upp flygblad på väggarna. Med konstruktiva texter. Eller kanske bara två-tre ord som är slumpmässigt valda. Utan någon anledning alls. Det kanske vore ett projekt för oss två? Rusa runt i Sthlm och sprida texter i tunnelbanor och torg som inte gör någonting. Och kanske även texter som faktiskt gör massor.

Vi kan väl...?"

Det var inte ens särskilt länge sedan men det känns som tusen år.

utanpå och djupet

När det som var inte längre är, för att tiden tillsammans med folket sätter djupare spår än vad som egentligen var tänkt. Dags att börja om för att förhoppningsvis slippa se det i samma ljus igen.
Och hur mycket jag än försöker radera det så kommer en liten del av dig alltid sitta kvar någonstans i mig. Allting börjar om. Gör om, gör bättre. Fast ändå inte helt och hållet för på ett plan är det redan borta.
Gjort är gjort kommer aldrig tillbaks.

här och sådär

PLAY

andrum och minnesbilder

Som då fast i en helt annan tappning. Ingenstans här för det är aldrig som då igen. Önskan om att veta allt fast ändå att alltid stå utanför all logik så man trots allt ändå kan skylla på faktumet att känslan är det som spelar roll.
Att inte längre veta när det har blivit fel är väl om något felet i sig. Då världen sakta raserar omkring en och man inte riktigt märker det förrän man ligger begravd under all bråte och det gör ont. Ont så in i helvete. Inte riktigt som en blixt från klar himmel bara att...man väljer vad man ser. Precis som man väljer det mesta.

Att inte välja är ett val i sig.
Att bara ser på är också ett brott.

ingenstans och överallt

Som om jag inte redan visste att jag gömmer mig mer för mitt eget bästa än någon annan. När ingenting är överallt är tiden går alldeles för fort. Någonstans tror jag att jag vet. Vet alldeles för mycket för att ens försöka förstå mig på det. För långt där borta är du ändå. En liten del av mig själv som jag gav till dig och aldrig någonsin kommer få tillbaka. Kanylerna och lite vett borta med tanken om ett bättre... Bättre oss. För du är aldrig den samma. Kommer nog aldrig bli.
Längtar, söker nya, finner, finner bättre och är ändå. Inte riktigt här, inte riktigt nöjd, inte riktigt... samma sak.
För att någonstans finns en bättre bild. Ett bättre oss. Som jag ändå någonstans vet inte riktigt passar denna tid.

amanda och tankar

m: usch, nu håller jag nog på att bli gammal...
a: nej... du får inte bli gammal...
m: inte? ska jag vara så här ung när jag dör?
a: vet du, min mammas pappa är död, och hans pappa och sen pappas pappa...
a: men döden är inget farligt. och i himlen är alla nakna. som nakenfisar!
m: men, nakna? varför det?
a: för har man ingen kropp kan man inte ha några kläder.
m: jaha, du menar att det bara är själar i himlen?
a: ja, precis.

kan vara så att jag känner världens smartaste treåring.

ytspänning och dubbeltrubbel

Kanske behöver tänka klart först. Känna klart först...

abstinensbesvär och ilningar

Andas in tills du spricker. Med fötterna mot kladdiga golv och okända dofter i tygerna. Att bara se hur fasaden rasar samman framför mig och trötta ögon. Efter värk, dova skratt och flygande föremål som borde vara stillastående kommer förvirring och sneda leenden. Den du är. Inte den du vill vara. Är den som säger mig mest. Oftast i alla fall. Och det är precis däri spänningen ligger.

avskärmning och stress

Om tiden ändå kunde stå lika stilla som den för närvarande gör här.