internationellt och tusen

,
Jag hoppas att du ler. Hoppas att du vet varför jag ryser. Varför jag tycker så mycket om att känna dig. Hoppas du inser att det jag gör, gör jag inte för dig utan för oss. Jag hoppas att du inser att jag vill att du ska veta om det jag känner. För att känna själv.
Säg inte att du inte vet.

snaps och raket

,

hon älskar dig också

fingrar och horn

,
Hon fanns där. Och det visste han. Saknad och vägval. De leder dit de ska. Han behövde bara hålla i henne. Dra sina fingrar, lätt, över hennes hud. Hans fingrar i håret. Bland det bästa som finns. Känslan. Håret. Fingrarna. För att det är trygghet, glöd. Kärlek. Det är såhär det ska kännas. Tiden det tog för rätt att infinna sig. Släpp det aldrig. Tafatt, roande, leende. De kan tillsammans. Låt de enda få tårarna vara glädjetårar.
Älska.
För alltid.
Idag.
Imorgon.

Tokio.

salsa och sjuttionio

,
"Hur ska man älska nån som har älskat nån förut?"

Älska, älskad, älskar. Raka dig inte under helgen. Nys inte i sängen. Lek inte på spåren. Överanalysera inte handlingarna.
Och vad hände egentligen med fläcken på ditt baklår?

google och luftkyssar

,
Sluta nostalgitrippa till människor du inte känner längre. Sluta sakna människor som du för länge sedan borde ha glömt bort. Sluta dröm dig bort till en tid då du inte önskade bort honom. Sluta önska att du kunde ändra det förflutna till det bättre. Sluta se andra när du tänker på honom, sluta... vara så frånvarande.
"Sluta aldrig känna."

thor och wow

,
"Eh... ja. Jag spelar WoW. Men det är ju livsfarligt. En dag så kom jag till jobbet halv nio och tänkte att jag bara skulle spela en timme. Sen var klockan helt plötsligt fem och hela dagen hade passerat. Då blev jag ju tvungen att jobba natt. Och det var kanske inte så jävla roligt..."

extas och glädjetårar

,
"Jag gillar dig för att du är väldigt söt, du är smart och du har fina bröst. Du ska veta att dina egenskaper är unika."


"Jag blev så oerhört glad när jag såg dig idag. Lämnade dig med ett leende på läpparna. Tack."


"Jag är gärna din vän. Det är jag alltid, även om jag måste anstränga mig över att inte bli upphetsad när du sitter i mitt knä."


"Dominant eller domineras? Favoritställning? Tycker du om att bli slickad? ...skitsamma. Kom hit bara. Nu."


(Flyktigheten. Hjärtbomber. Och jag saknar dig.)

bergentz och tidsbomben

,
Douglas säger (19:01):
Jo, tack för att du finns lite.
malfoy, säger (19:02):
LITE?
Douglas säger (19:02):
Känns för smörigt att säga "mycket"
Jag skulle ju dra ned på det.
malfoy, säger (19:02):
"Tack för att du finns mycket"? Det GÅR ju inte att säga så. Skit i smörigheten. Det är grammatiskt inkorrekt...

trauma och choklad

,
Genom rummet steg en hög dimma. Fågelkvitter, nyckelben och skymd sikt knackade på dörren. Hur tog man sig genom mörker utan att falla? Öppna. Släpp in dem. Le. Skratta, dansa och le.
Tillsammans med dem.

rullskridskor och isbitar

,
För att någonstans inombords log det. Sidenlakan, underkläder, tovigt hår och spets. Nyvaken. Nybryggt kaffe och doften av ditt hår. Ondska. Lekfullt eller enerverande. Kanske till och med en touch av finkänsla.

"Är du bra på att leka med tungan?"

blad och besvikelse

,

Repriser smakar bra ibland.

Börja se andra än dig själv. Snart.

(o)möjlig och trångt

,
Nära. Närmare. Vill kunna känna mitt hjärtat slå i bröstet. Eka i bröstkorgen, känna blodet värma i blodådrorna. Vill vara dig nära nog att känna hur dina andetag möter mina. Känna värmen. Genom hela kroppen. Tryggheten. Bara nära. Utan krånglet och alla lösa trådar. Glömma fallrepet, glömma tankarna, glömma varför.
Bara känna hur det ekar i bröstet. Känna hur lycka känns?

existens och fragment

I stormens öga? Runtom flög föremål som var oidentifierbara. Hon andades tungt. Hon bevittnade när allting rasade omkring henne. Möbler, känslor, identiteter och hela liv. Föll ned. Slogs i splittror och tynade bort i minnet. Opåverkad av det som skedde stod hon kvar. Apatiskt. En del av henne ville skrika. Ville sörja det som hon såg rann ur händerna på henne. Den del som inte längre orkade stängde av. Den del som inte orkade hantera det negativa.

Klagomål. Tankspriddhet. Tårar. Apati. Avsaknad av medkänsla. Egocentriskt. Spänningar. Kyssar, närhet, värme, kärlek. Sluta aldrig. Sluta aldrig känna. Paus där.

ctrl och morgon

,
Perspektiv. Distans. Kyskhet. Tystnad. Framförhållning. Planering. Övergivenhet. Oro. Andetag. Gasmoln. Giftormar. Hat. Frikännande. Uran. Dåtid. Snabbhet. Priser. Döden. Eld. Aska. Minnen. Ingenting. Känslan. Ingenting. Apati. Förödelse. Hjärtslag. Svek. Närheten. Tidskrävande. Tillintetsägande. Gammastrålning. Ilska. Vrede. Nolltolerans.
Och så allt annat som egentligen inte spelar någon roll.

mail och kampsport

,

Malin mailar på beställning...
Jonas Gardell öppnar en av sina böcker med historien om tomaterna som går över vägen. En av dem blir till ketchup. Jag önskar att jag också kunde öppna med något lika klyftigt. Simpelt. Men fortfarande någonting man känner igen sig i. ...ketchup.

Som din tidigare önskan var att jag skulle roa dig, har jag dessvärre ingenting roligt att komma med. Jag är varken road av att chatta med en inkompetent personal från IKEA eller tänka på att jag måste få detta mail att bli så läsvänligt som möjligt.

Dock jagas jag av en fluga som hemsökt mig under...tja...i stort sett hela dagen.

Jag ledsnar snabbt. Fast det vet du ju redan. Jag har lätt att hitta ny taggning någon helt annanstans. Det kan också vara därför det tagit mig galet lång tid att skriva detta mail... Dessutom vet jag inte vad du söker. Eller vad jag söker. Eller vad jag ens vill just nu i det deprimerade höst-Sverige som vi nu gjort till vardag. Näjustdet! Ett roligt mail var det ju. Vilken lust jag fick att klistra in en massa "din mamma"-skämt här så du iallafall fick le lite, för jag känner att dethär är ju snarare deprimerande än roande.

OCH INGET BRA GÅR DET PÅ TV HELLER.

Jag kommer aldrig någonsin komma upp i samma klass som dina mail har.
Jag fick en massa idéer förut. På saker att sätta i detta mail. Min att-göra-lista kanske. Eller saker-som-är-bra-med-sommaren-lista. Eller kanske en varför-skolan-är-tråkig-predikan. Men det skulle ju bara vara för att det faktiskt ska stå någonting. Och anledningen till att jag berättar är ju för att...det ska stå någonting.

Jag kan tipsa om böcker. Eller bjuda över dig på kaffe (Haha! Redan gjort. Ses om en timme.) eller berätta någonting deprimerade. Som faktumet att jag saknar hur det var förut. Enklare. Kanske mer sorgset, men usch så mycket enklare.
Undra hur det skulle kännas att inte känna någonting?
Jag vill sätta upp flygblad på väggarna. Med konstruktiva texter. Eller kanske bara två-tre ord som är slumpmässigt valda. Utan någon anledning alls. Det kanske vore ett projekt för oss två? Rusa runt i Sthlm och sprida texter i tunnelbanor och torg som inte gör någonting. Och kanske även texter som faktiskt gör massor.

Vi kan väl...?


Douglas svarar:
Skrattade åt "din mamma" saken. :3 Det behövde inte vara ett glatt mail. Du kunde berättat lite om hur du mår. Eller något.
Visst kan vi det, att springa runt och sätta upp lappar låter extremt mycket bättre än att ruttna bort i min datorstol. Men, vi har ju så många projekt att genomföra. Hinner vi verkligen det? Resor hit och dit, smågrejer. Ja, gud vet vad. Eller, nej. Det gör han nog inte. Gud är ganska keff.
Jag tror att det skulle vara ganska värdelöst att inte känna någonting. Att inte kunna känna att man är glad eller ledsen. Tänk lite. Jag gillar att vara sorgsen, det ger mig en känsla av att jag lever.
Jag kan hålla med dig om att det var enklare förr. För min del var det inte speciellt sorgset, snarare ensamt. Det var fan väääääärsta grejen när jag lämnade lägenheten för annat än att gå till skolan. Fan vad instängd jag var. Fast det ändrades ganska snabbt när jag träffade dig. Tack. Tack för att du finns. Kan gott tacka för gårdagen på samma gång. Det var mysigt. Du är fortfarande skyldig mig en Pirateskväll.
Vi ska fan fira våran ettårsdag! Vi måste bara bestämma ett datum först... :D Var det i Januari? Oo Inte februari? Jag kommer inte ihåg när vi spammade Malins facebookstatus. Hon kanske gör? :D FRÅGA! :D
Ahhhhh minneeeen. Fick värsta nostalgitrippen i natt! Kommer fan inte ihåg vad det handlade om... tror jag tänkte på Douglas. Fan vad svårt det var att somna. Fast, när jag hörde att du andades lite djupare som i "Nu sover jag fan" så blev jag lite glad. Jag kom på varför jag blev arg när jag fick reda på att du och Douglas hållt på förut. Tänkte på det i natt. Äsch, det är gammalt.
Jag tror jag förtränger mycket som händer i mitt liv. Speciellt när jag är orolig. Eller rädd, mest för att inte gå under helt. Varför är vi människor så känsliga? Gillar att jag fått hela min barndom återberättad för mig. Eftersom jag inte kom ihåg ett skit. Oro påverkar kroppen något extremt.
Egentligen vet jag inte varför jag svarar på ditt mail. Vi kommer ju ändå höras av inom 5 minuter.
Visst är det skönt att det inte haglar?

regnbågen och skrattanfall

,
Här är jag. Kom och håll om mig. Låt mig vara dig nära. Känna värmen av dig, lyssna på ingenting annat än tystnaden. Låt mig känna lyckoruset av din uppmärksamhet och glömma allt annat. Lycka, tystnad och värme. Samhörighet och stillhet. Kom nu Lugnet. Kom och håll om mig.

october och stift

,
"The rain brings us heroes."

nilen och tryckförband

,
Skratta. Du har alla anledningar till att vara lycklig. Och när
du skrattar... skratta högt. Så högt att alla andra också vet att du av alla anledningar faktiskt är lycklig.

kattsand och vetekuddar

,
Jag väntar vid det stora sandslottet jag bor i. Kom och möt mig i drömmarnas värld. Ta min hand så jag kan leda dig genom mina sagor.
Försök att förstå när jag förklarar det som gör mig lycklig inombords. Försök att uppskatta det jag pekar på, när jag säger att omgivningen är det som får leendet att sprida sig. Försök att se det som jag ser i mitt sagoland. Uppskatta min lycka. Lyssna på mig. Uppskatta mig.
Kom och håll min hand.

helgon och sveda

,
Tomma nystan. Han fingrade över tankarna men lyckades inte att lösa det.
Vad fanns det att lösa ens?
Någonstans längsmed vägen dog allt. Alla känslor. Ordlöst och innehållsfattigt. Det gick inte att säga vad det var som sved. Vart det kändes som värst.
Han mår dåligt utan att veta på vilket sätt. Dåligt utan att veta varför eller på grund av vad.
Dåligt för att det är så. Dåligt utan att prata om det.
Stäng världen ute och svälj det. ...han väljer att svälja orden för att han inte vet i vilken ordning de bildar den bästa meningen. För att han inte vet vilka ord han har att välja bland.
För att någonstans vet han inte hur han känner.
Hans tomma nystan.

kastruller och remmar

,mamma, i en tid för sig

rice och trosskydd

,
Torra händer rakt ut i luften. Letade inte. Sökte inte. ...stretade. Obefogat. Varför kändes det inte någonting när lågorna slickade den bara huden? Smälte klädesplaggen och åt de små hårstråna över huden. Ingenting. Ett tomt eko drog genom skalet av självständighet. Lyste upp. Tills kroppsdelar, fragment, sinnet och minnen blivit till aska.

gäss och frankrike

,
Nostalgitrippar.
Men kan göra det helt obemärkt. Med hörlurar inpluggade i öronen och med hemligheter som sipprar ur dem. Ingen annan behöver veta. Precis hur lyckan känns. Sipprar...
Av saker som borde få mig att rysa.... ler jag.

gurkor och hagelstormar

,
"Att känna. Kanske är meningen med livet. Även fast det ibland känns sämre. Men att känna lycka. Man känner det inte om man inte känt det dåliga först. Det...kanske är meningen med livet." - trivsam familjemedlem

aska och daggmaskar

,
Plötsligt händer det.
Det händer någonting som gör att det känns. Från tårna. Hela vägen genom kroppen. Upp till huvudet. Värmen. Livsglädjen. Känslan.
Av tystnaden. Av ljudet. När du plötsligt inser att det är såhär det känns att vara lycklig.
Plötsligt händer det. Lycka.

friskt och hyperaktivt

,
Söndagsångest. Beslutsångest. Vuxenångest. Separationsångest. Existensångest. Torsdagsångest. Panikångest.
Ångest.
Å, mina gamla kamrater. Det känns helt okej att ni drar en gammal filt över era galna impulser. Det gör mig inget om vi aldrig ses något mer. Precis som halsbrännan i reklamen med den roligt galna musiken.

Ångest. Ansiedad. Anxiety. Ahdistus. I'anxiété.

nattkaffe och svettpärlor

,
Tunga ögonlock och lätta andetag. Någonstans existerade resten.
Men inte här.
Torra ögonglober. Glöm inte att blinka. Med blicken fokuserad flera hundra
mil bort är det svårt att se det som står närmast.
Tänk inte så mycket. Fokusera inte någonstans alls.
Blinka. Fukta ögonen. Blunda.
Boka in alla möten. Släpp alla papper och böcker. Vira in dig i din kokong
och vila. Vila bort vintern. Vila bort ångest och panik. Vila bort mardrömmar och ondska. Glöm det där med att sova.
...vila istället.

grodor och diskmaskiner

,
Regn. Åska. Hårda vindar och... kaos.

elegans och råttsvans

,
Precis just nu. Lycka och lugn. Och så jag.
Nästan som de tre musketörerna.

getingar och hotmail

,
Vinter. Överallt vinter. Omotiverade människor och trötta själar.
Håll varandra över ytan för att inte dränka er själva.
Tillåt varandra att andas. Även när ni står på land.

sopor och tjernobyl

,
Någonting nytt. Blodrött. Tapeter? I hallen. Nya blodröda tapeter i hallen. Hon lät fingrarna glida över den fukt som bildats på väggen. Bakom tapeten. Av limmet. Fuktigt.
Det var förändring. Hon kunde inte bestämma sig om det var något som fyllde henne med glädje eller sorg. Det som varit hennes hade redan dött. Ett steg i rätt riktning kanske. Eller så var det bara någonting som hon hade inbillat sig. Hon hade tvingat på sig själv. Förändringen. Tapeten stod för något symboliskt. Eller ingenting alls.
Det var...tapeter. Blodröda nya tapeter. Det sade henne alldeles för mycket. Eller ingenting alls? De gamla tapeterna kvävdes under de nya. Saknade en betraktares ögon för att kunna leva.
Precis som hon? Ingen luft. Inget syre. Ingenting som höll henne vid liv. Ingenting hade klistrats över henne förutom den depression som hon dragit över sig själv.
Ur fingertopparna som fortfarande snuddade vid de nya taperna sipprade det en osynlig ånga. Någonting som kunde liknas vid ångest.
Hon släppte väggen. Med fingrarna. Med blicken. Hon släppte det med sin närvaro och lämnade lägenheten. Ny. Ny tapet och nya känslor. Känslor som vällde över kanten.
Hon slog sig ut i friheten.

vatten och pinnar

,

tänker inte klart.

tala med mig istället.
,

parov och dammsugare

,
When our souls were introduced
No one of us could ever know
What we will be going through
Feeling high, feeling low

Been in hell, been above
Cried for help, cried for love
And when the darkness sleeps beside you
And the morning is far away
I wanna hold your hand and guide you

Out of hell, out of darkness
Finally we're able to see
See the beauty not the beasts
One step further up at least
But one day...

we will shine

hummus och radiobilar

,
Tänd lyset. Omringa mig med socialt umgänge. Låt telefonerna ringa och messenger blinka. Skratta, le och leka. Känn värmen. Ljuset. Ljuden. Låt mig tanka klart innan ni lämnar mig igen.

kastanjer och hopprep

,
Någon gång ska jag ta tag i det här och se till att det faktiskt blir något av det.

...överallt i fingerspetsarna. Stickor. En ny orm slingrade sig från cigaretten upp mot taket.
Han var kall. Huden sved. Huvudet dunkade. Fortfarande. Dunkade. Som någon med ett baseboll-trä. I hans huvud. Dunkade...
Sista cigaretten tog slut. Askan föll ned på hans fläckiga och insvettade tröja. Han brydda sig inte.
Han slet sig upp från stolen. Den ranglade till. Välte omkull och slog i golvet. Ljudet ekade i hans huvud. Baseboll-slagen ljöd högre. Han hukade sig ned på golvet. Slog händerna för öronen. Stäng det ute. Stäng det. Ute.
När tystnaden inte alls omfamnade honom slog han till sig själv i huvudet. Ovanför örat. Hårt. Hårdare. Igen. Dö värk, döööö! Han lade sig ned på golvet. Andades tungt. Bröstet höjdes och sänktes i en såpass hög hastighet att han trodde att syret i hela lägenheten skulle ta slut. Han svor tyst för sig själv. Han kom till sist på att ingen skulle höra honom hur högt han än svor så han skrek. De värsta ord han kunde. Ställde sig upp, kände sig kraftfylld. Med lungorna fulla av rök från ormarna i taket... och skrek. Han sprang runt i den stort sett tomma lägenheten. Ville se ut. Se, för att veta om det var dag eller natt. Morgon eller kväll. Om solen fortfarande existerade. Fönsterna var igenspikade fån utsidan. Han slog till dem. Slog så länge att händerna blev helt blodiga. Slog så hårt att fönsterglaset gick sönder och fyllde hans händer med svidande sår. Han slog hårt på plankorna som separerade honom fån världen. Som separerade honom från vetskapen om hurvida det var dag eller natt.

söndagsmys och böcker

,
- hiroshima
- nara
- casper
- elva
- charlie
- zacharina
- october

fiskmåsar och kastrering

,
Lindemans. Kan inte livet vara lite mer som på Lindemansreklamen?

trehjulingar och tankekraft

,
Det ska inte behöva vara såhär.

Auyda me.

chile och kaffe

,
a blast from the past.

johan och göran

,

Johan och Malin

<3

navid och påslakan

,
Vad är det för fel på ett bultande hjärta. Om någon vet - snälla berätta.
När klaffarna klaffar borde det vara rätt. ...det ska inte vara lätt.
Människor blir kära, så jag måste få fråga - får jag komma lite nära?

glasögon och tyskland

,
Filtrera. Och fokusera på det positiva.

urbant och skakigt

,
Sluta spela charader och glöm det som redan står skrivet. När ska det kännas som vanligt igen?

nässpray och koffein

,
Mardrömsbeklädda nätter. Och aldrig tidigare har det känts så bra att vakna upp bredvid dig, med de ilande - nästan panikfyllda - känslorna från nattens uppståndelser kvar i bakhuvudet och veta att jag har det så mycket bättre med dig. Bättre. Med dig. Utan allt nonsens. Det är bättre nu. Vi mår bättre nu.

salt och peppar

,
scratch that last part. önskningar i verklighetens absurda hormonvimmel.

kärlek och sängkammare

,
Hans hjärta dunkade i bröstet på honom. Lika hårt som dagen innan denna, och dagen innan dess. Jag kunde känna det. Känna dess stadiga rytm mot min rygg. Jag lät mig bli liten i hans famn och lugnades av hans hjärtas jämna slag.
Jag kunde höra hans andetag. Känna dem mot mina kinder när jag vände mig mot honom. Sött. Nära. Fuktigt. Den var precis som den brukade. Jag försökte synka våra andetag så jag skulle få andas in... honom. Känna hans luft på min tunga. Nästan samma smaker och dofter som hans kyssar... Men hans andetag var för snabba och korta, mina för långa och sega. Jag lät istället mina läppar snudda hans och han svarade med att hårdna greppet om mig. Då dunkade mitt hjärta snabbare. Tryggt. Nära. Hemma. ...sovandes.

grodlår och hamsterspår

,
Vill känna mig hemma. Precis som på morgonen. När du viskade i mitt öra och älskade med mig. Kärleken - här kommer vi. Igen och starkare än någonsin. Hungriga som fan och ensamma trots att vi har varandra. Lova att du tar hand om oss.

sprakel och utbyggnad

,
Höll fast i hans armar. Krampaktigt. Ville inte ha smärtan cirkulerade kring huvudet. Ville... kunna andas. Hyperventilerade. Andas.
Kände sig inte hemma i sin egen säng. Närmare... Närmare honom. Ville känna samma trygghet. Kunde inte. Ville... slippa feberdrömmarna.

transaktion och myror

,
smakprov

Runt taklampan slingrade sig små ormar av rök. Cigaretten han hade i munnen använde han sig av för att tända nästa. Han sjönk ned i köksstolen. Mörkret omringade hans trötta, slappa kropp. Ringarna under ögonen syntes inte i det ljusfattiga rummet men han visste att de var där. De gjorde ont. Precis som huvudet gjorde ont. Och precis som kroppen värkte och dunkade.
Cigaretten slank ur handen på honom och föll i golvet. Hans nästintill lealösa kropp spände alla sina muskler när ilskan kröp sig på honom. Hans huvud var inte med. Hjärnan tänkte inte. Han visste inte vart han skulle dirigera den styrka hans spända muskler ingav så han slog näven i bordet. Sakerna hoppade till och när de föll tillbaka på bordet hamnade de flesta av dem på högkant. Han andades tungt. Musklerna värkte. Mer smärta. Handen han drämde i bordet värkte. Han sjönk ned djupare i stolen. Andades tungt. Han letade med händerna efter ciggpaketet någonstans på bordet framför honom. Någonstans i mörkret. På högkant. Han fiskade upp en cigarett. Den sista. Det tomma paketet lät han slinka ur handen och falla till golvet. Hade han haft lyset på så hade han sett hur illa hans händer var däran. Koagulerat blod bildade skorpor. Varande sår. Stickor. Över allt i fingerspetsarna. Stickor... En ny orm slingrade sig från cigaretten upp mot taket.

förorten och vitsippor

,
Sötman. Doften. Smaken.
Pirret. Från magen. Hela vägen. Sköts, tvärs igenom kroppen. Fanns ingen början. Inget slut.
Finns ingenting. Ingenting så genomträngande. Ingenting så upplyftande.
Med hur dödar man det odödliga?

nyckel och frispråk

,
Vissa gånger går det bättre än andra.

frustration och idioter

,
Det var väl i stort sett allt.

hemlös och gedigen

,
Någonstans framemot vinterhalvåret stänger folk in sig i sig själva. Låser dörren till själen och bommar igen fönstren. ...hjärtat slår dock fortfarande.

uppsnappad och bortgången

,
Genomträngande, ypperlig. Närvarande. Någonstans innanför huden. Kryper. Kittlar. Krafsar.
Genom ådrorna. Över venerna. Snabbt. Ilande. Hysteriskt. Överallt. Massor. Minst en miljon. Över armar. Över ben. Med små klor. På insidan. De vill ut.

oförändrad och dramatisk

,
Sökte inspiration för att skapa något vackert.
Slutade med att jag kände mig nedslagen av faktumet att jag inte kommer lyckas lika bra som mina inspirationskällor.

skott och diameter

,
Ni vet den där känslan man får ibland när man står framför grönsaksbuffén som skolan har när det går riktigt segt i kön och man bara vill sticka ned handen i de rivna morötterna och skrika högt rakt ut i luften som riktigt psykfall? ...det är inte lika tillfredställande som det kan verka.

sommargräs och onödigheter

,

ANT-HÅÅN

,

ristande och tyngdlöshet

,
En ljusrosa sommarblommig klänning vajade längsmed hennes tunna ben. Den lilla femåringen klämde sig fram genom alla sommarsvettiga människor i det gassande SL-tåget. Längst bort i vagnen väntade en vattenflaska på att bli klämd av hennes små händer. Från den del av vagnen hon kom från väntade hennes pappa på det svalkande vattnet i flaskan.
Hennes händer lämnade över flaskan och hon klättrade sedan upp i knät på sin pappa. Handen landade perfekt under hans tatuering på överarmen. "BORN LOSER"
Hennes små fingrar cirkulerade runt texten som jag gissar att hon inte ens förstod. Dödskallen under texten var hon minst lika intresserad av. När jag studerat henne närmare såg jag att också hennes armar var prydda av små tatueringar. En på vardera överarm. Hennes alldeles egna tatueringar. På precis samma ställe som hennes pappa. Visserligen hade hon de som tvättas bort med lite vatten (och lagom våldsamt skrubbande), men ändå var de där. Hon var precis som hennes pappa...
Jag vände mig om. Valde att se ut genom fönstret ett tag och bevittna när världen susade förbi. Det tog inte särskilt lång tid innan jag tröttnade på träd som alla såg likadana ut och ängar som chockerande nog också såg likadana ut. Jag bevakade en kvinna en bit bort istället. Även hennes kropp var prydd. Ett litet Hello Kitty-huvud malplacerat på hennes underarm. En bit ovanför hennes Hello Kitty-klocka såklart. Även fast det ilade längsmed hela ryggraden av just denna hemska tatuering så var det ju uppenbart att inte bara är äldre män och yngre ligister som har tatueringar.

Ju längre tid jag spenderade med att blicka omkring i tågvagnen desto fler tatueringar fann jag.

Den femåriga tjejens pappa böjde sig framåt över gången för att samtala med killen tvärsemot som han också hade en heltäckande tatuering över överarmen. Hello Kitty-kvinnan (som måste vara i någon form av medelåldersskris) utbytte blickar med en yngre kille tvärs över en av de där små tågborden, och han också var tatuerad. Jag ställde mig upp. Tänkte att jag skulle vandra från det vansinne då tillochmed femåringar vill ha det som jag längtar efter men enligt lag inte får.
En kille som låg sovandes helt ihopkurad i sitt säte hade benen fyllda med konst. Epidemin fortsatte... Jag vandrade vidare genom svetten som påtagligen hängde i luften. Längst ned fick jag syn på en söt tjej med naturligt jordnära brunt hår. Några år äldre än mig kanske. Hon såg ut som, vad enligt mig är, en typisk straight-edge'are. Jag var så säker på att jag äntligen hittat en kropp som inte skulle ha det förevigande jag var avundsjuk på när jag blickade mig neråt över hennes bröst och mötte blicken med en fredsduva. Helt lamslagen drog jag mig tillbaka till min plats. Jag satte mig tungt ned i sätet och bevittnade samtliga runtomkring mig. Det kändes som att alla hade det där tryckande bläcket innanför huden. Olika objekt av olika anledningar. Något för att minnas. Något för någon man älskar. Något för frihet. Styrka. Självständighet. Något för att det är snygg och tillochmed något helt utan anledning.
Visst var det avundsjuka som brände inom mig. Och visst var jag upprörd för att jag inte fick det jag ville ha. För visst har jag en plan på precis vilken tatuering jag vill ha! Sanningen att säga så var det ju meningen att jag skulle fått den gjort för några
veckor sedan (förlåt mamma) men nya rönen sade att hon inte var något vidare bra så det blev aldrig av. Det är en bittersur sötma i munnen nu på efterhand. Precis som med allt så finns det för- och nack-delar med även detta.
Förmodligen är det lika bra att vänta de här sista åtta månaderna jag har kvar av avundsjuka innan jag får föreviga det jag drömt mig bort om de senaste månaderna.

(Vält lagboken så bokhyllan tippar omkull?)
,

skansen och trattar

Varje dag möter vi människor som kommer gående mot oss
med sina hjärtan kupade i händerna.

ask och midsommar

"...och invigde det."
Han blinkade med ena ögat åt henne. Trots att det var en sådan klyscha och egentligen kändes ganska larvigt så kunde hon inte undgå att känna ett pirr sprida sig längsmed hennes ryggrad. Det rörde de två. Någonting de hade gemensamt. Något de delade.
Runtom middagsbordet hade de varit de enda som förstod. Och mindes...

Hon mindes kyssarna, hans händer över hennes kropp. Tystnaden som bröts av avlägsna fylleskrik över havet lite då och då. Hon mindes vågorna, dofterna, smakerna.
Och andetagen. I hennes fantasi satte de sig längsmed tältväggarna och bildade små, små droppar likt daggen på gräset en fuktig vårmorgon. I verkligheten surrade bina utanför och inuti tältet existerade de enda dropparna på deras egna kroppar.

sårskorpor och segel

Från en annan dimension.
Om vi lämnar fläckiga lakan bakom oss. Om vi lämnar midnattstårar, blodiga underkläder och allt annat som svider och smärtar. Om vi lämnar tågspårsdrömmar och det onda i magen... om vi lämnar det som är värst - bakom oss. ...när vi väljer att se förbi det som torde vara så simpelt men som ibland ekar inombords. När vi släpper det som tynger och när vi inte längre kan se det som en gång fick oss att kvida. Då kan vi fokusera på det som känns bäst.
Det som kittlar och det som leker. Då kan vi fokusera på händer. På kyssar. På värme och på närhet. Och när vi inte tänker på annat än den feberdröms-aktiga känslan som placerar oss på en annan planet. Då skulle jag dö lycklig bland rymdstenar och månsand.

sniglar och skratt

puss, skrutt.
du vet att du är bäst

tokyo och struktur

Vi gör det här för att vi måste, vi gör det här för att vi kan. 
Det finns en längtan till allting som inte åker hem. 

Allt är kvar. Allting finns. 

cement och trolleri

Jag borde spara på lite energi stället. 

bensin och spikar

tim burton

The Boy with Nails in his Eyes

put up his aluminium tree.

It looked pretty strange

because he couldn't really see.

Jag har kanske bara fastnat totalt för det omöjliga. 

burton och toxicboy

To those who knew him

-his friends-

we called him Roy.

To others he was known

as that horrible Toxic Boy.

He loved ammonia and asbestos,

and lots of cigarette smoke.

What he breathed in for air

would make other people choke!

His very favorite toy

was a can of aerosol spray;

he'd sit quietly and shake it,

and spray it all the day.

He'd stand inside the garage

in the early-morning frost,
waiting for the car to start

and fill him with exhaust.

The one and only time
I ever saw Toxic Boy cry
was when some sodium chloride
got into his eye.

One day for fresh air
they put him in the garden.
His face went deathly pale
and his body began to harden.

The final gasp of his short life
was sickly with despair.
Whoever thought that you could die
from breathing outdoor air?

As Roy's soul left his body
we all said a silent prayer.
It drifted up to heaven
and left a hole in the ozone layer.


TIM BURTON

samhörighet och kyssar

Tänk om det för mig bara är du som existerar nu. 

Och tänk att lycka ibland bara kommer i små svallvågor innan de drar vidare. 

facebook och bom

Det tog ett tag innan jag kom på varför allting kändes så extra surt just nu. Extra segt, långlivat och tråkigt.

Allt jag gör nu för tiden gör jag för att jag känner mig tvingad. Det är tvång. Tvång att ta sig upp sex på morgonen. Tvång att tvätta. Tvång att agera och socialisera. Varje gräl, varje måltid, varje egocentriska handling - tvång. Inte ens det som folk gör för att det tillfredsställer dem tycker jag är roligt. Att umgås, att vara nära, att försöka att vara civiliserad känns som tvång. Tvång att hälsa på grannen. Tvång att kramas med barndomsvännen och det är tvång att iallafall ge det ett försök att le. 

Är det så det blir när man egentligen inte vill göra någonting alls? 

anekdoter och forking

Man lär sig något nytt varje dag. 

När andra säger hjälp ropar jag efter bekräftelse.

idrott och gonorré

...varje dag ges 21 nyfödda barn bort till fel föräldrar.

skolarbeten och indonesien

Urgammal uppgift från sjuan: Skriv om Hitler på ett sätt som reflekterar honom bäst enligt din uppfattning efter att ha studerat andra världskriget. Exempel: Jag tyckte Hitler var en hemsk människa för att han hade ihjäl massa oskyldiga människor.
malfoy, skrev lite lagom rebelliskt:


"Det smälldes hårt i dörren till gaskammaren och det människofyllda rummet fylldes med ekande skrik. Det var otroligt hur en sådan liten rörelse kunde ge ifrån sig så många skräckinjagande rop.
Den sköra lilla kroppen placerades på en ranglig trästol och bands med allt annat än omsorg fast. Lysrören i taket klickade till och mörkret lade sig över alla de vilsna själarna. Ångesten kröp sig på och tårarna brann innanför ögonlocken.
När musiken plötsligt strålade ur de urgamla högtalarna brast det. Hon grät, skrek och vred sig allt hon kunde i den
stolen hon satt fastbunden i.
Hitlers steg ekade. Tystnad. Marschen ur högtalarna upphörde. Skriken tystnade. Ett par ljudlösa tårar slank ned för ett par kinder. Utöver det var det tyst.
Hitlers röst uppmanade sina män att lyda, ty hans ord var lag.
Order som skreks över rummet överröstades av kulsprutor och kanonkulor som ven utanför fönstret.
Hitler, avfyrandet av vapnen och skrik som satte igång från hennes egna försatte henne i en panikattack. Det ekande i hennes öron och och fastbunden i stolen fanns det inte så mycket hon kunde göra annat än att förtvivlat sprattla med benen och försöka överrösta de övriga med hennes nätta, ilande skrik."

domino och tidsmaskiner

kill the lights. 

citrus och lavender

För de som inte ska ska få se hur dåligt mår. De vi inte känner, ser på eller ägnar en tanke åt.

Därför bryter vi inte samman när andra är med.

Panikattacker. Ångest. ...när ingen annan är med. 

sorg och misär

När orden inte räcker till.

äckel och grodor

,
Det var under min senaste tågresa som jag mötte mitt verkliga jag...
Någonstans mellan Östertälje och Tumba klev han på. Osäkert och försiktigt banade han sin väg genom folket fram till platsen mitt emot min.
Han hade ljust hår, blek hy och jag uppfattade honom som något nedstämd. Ögonen satt för tätt ihop och blicken flackade runt om honom, ögonbrynen liknades inte vid någon form av symmetri. Stripigt hår som inte verkade ha blivit kammat på år och dagar. I famnen höll han stor väska som han höll om likt en mamma skulle hålla sitt spädbarn för att skyla det från elden.
Jag betraktade honom när han plockade upp dagens Metro ur väskan han till slut vågade släppa taget om. Det jag kände innan det som snart skulle inträffa multiplicerades inom två minuter med trehundra. Han vecklar upp tidningen och för det onormalt nära ansiktet. Fyra centimeter från tidningen läser han om dagens nyheter. Det märks att högra ögat lever lite av sitt egna liv. Det rör sig utan kontroll och det vänstra läser tidningen samtidigt som han händer långsamt för tidningen åt sidan där han vill läsa. Han öga hade inte förmågan att röra sig så tidningen fick lov att göra det med hjälp av hans händer. Det är som att han ser ut genom ett sugrör med extremt begränsat synfält.
Vid det tillfället bubblade en vilja inom mig att krama honom. "Kan inte någon älska honom?"
Jag dömde honom omedelbart och jag tyckte så enormt synd om honom att det knappt går att förklara. Undernärda afrikanska barn som blöder, bebisar utan ben och blinda utan ledhundar kändes som bagateller. Detta skedde så nära att jag kunde ta i honom.
"Man ska inte tycka synd om funktionshindrade. Man ska se på dem som alla andra för de vill bli likadant bemötta som alla andra människor."
Min mammas ord fanns där, jag visste om vad hon sagt och vad hon menade, men jag kunde inte greppa tag i det. Att behandla funktionshindrade likadant som andra fanns inte i min värld just då.
Jag tyckte så synd om honom att jag till slut började må dåligt. Jag ville inte tycka synd om honom men jag kunde inte låta bli. Undermedvetet ville jag inte släppa det...
Långsamt såg jag det faktiskt. Jag kunde se utanför den låda jag satt i. På vänster ringfinger hade han en vigselring. Jag blickade mig runt... kände för en sekund ingenting alls. Den alldeles för stora jackan han bar var av de mer kända märkena.
Skedde detta?
Fru, pengar... Loggan på väskan sade dessutom att han var anställd på ett av de större företagen i Sverige. Om detta var hur man kunde sätta i lycka i ord, så var det vad han var. Lycklig.
Det kändes plötsligt som att han bodde i en stor villa, hade två vackra, underbara och smarta MVG-barn. En perfekt hund som sprang över gräsmattan och en fru som lagade underbart smaklig mat varje kväll. En fru han älskade så innerligt att han skulle dö för henne.
Han har ett ställe som han kallar hemma, ett ställe där han är lycklig.
Ett sådant ställe som vi har. Jag har...
Han hade allt, och det jag tidigare känt för denna okända man tynade bort allt mer. Han reste sig och steg av tåget vid nästa station. Jag skulle aldrig se honom mer, jag pratade heller aldrig med honom, han har ingen aning om vad jag tänkt eller hur jag känt, men jag skämdes något oerhört. Jag skämdes över hur jag dömde honom. Jag skämdes över att jag tänkt som jag tänkte och känt som jag kände.
Och samtidigt undrade jag över hur hans analys av mig såg ut, för trots allt är det det vi gör. Dömer. ,

kuddar och sladdar

"jag har iallafall min filf."

indonsino och elimins

navid modiri, omkoppling sker

Min kudde luktar blod.

Mina lakan luktar mord, mina lakan luktar mord, mina lakan luktar mord.

Det är något som är fel med den här dagen.
Kanoner skriker utanför och jag har skotthål i magen.
Tar på mig mina kläder, tar en banan att ha på vägen.
Går neråt på min gata, fastighetsskötarna står och gråter.
Bussen är försenad, när den kommer brinner den.
Jag sätter mig längst bak, dit elden inte hunnit än.
Händerna för ansiktet, papper i öronen.
En mamma med bara en arm skriker på barnen.

bitterfittor och gräsklippare

Ständig förändring för att undanskymma uttråkningen. 
Ingenstans får något pågå för länge innan det ekar inom mig att någonting nytt måste ske. Att sitta hemma håller inte. Att tro att jag vet bättre håller inte. Att veta att jag inte kan är en helt annan sak. 

Överallt vet jag att det finns fler än mig som får hjärtklappning av att tänka på upprepning. 
Det trista, genomruttna och säregna denna gång är att det jag trivs med, det jag ler av och det som fyller mig med glädje blir monotont och tomt tillslut. 


Är du medveten om att jag grät när du höll om mig igår?

nudlar och yrkesskador

a man of words and not of deeds

is like a garden full of weeds,

and when the weeds begin to grow

it's like a garden full of snow,

and when the snow begins to fall

it's like a bird upon the wall,

and when the bird away does fly

it's like an eagle in the sky,

and when the sky begins to roar

it's like a lion at the door,

and when the door begins to crack

it's like a stick across your back,

and when your back begins to smart

it's like a penknife in your heart,

and when your heart begins to bleed

you're dead, and dead, and dead indeed

morotskaka och apelsinkross

,
Det brann. Inombords sved röken i lungorna. Hon hostade, harklade och försökte förse lungorna med det syre dem behövde. Hon pinades, svettades och släpade sin kropp över det som hon tidigare känt till som köksgolv.
Hettan sved över huden och hon kisade med de redan tårfyllda ögonen. Runtom henne stod möblemanget i fräsande lågor. De piskade väggarna och slukade det som för dem var ätbart.
Blicken sökte fäste men fann ingenting, händerna banade fram vägen och andetagen var korta och skrovliga. Kläderna hon bar var smutsiga av sot, hennes hår fastnade i svettdropparna som bildades i pannan. Ingenstans kände hon igen sig själv. Överallt flödade den vettskrämda paniken.

,

sammetslakan och knappar

Trött på att roa och underhålla de otacksamma. Hon fick ingenting tillbaka som hon kände var värt att fortsätta för. Någonstans visste hon att hon var den enda som stod utanför. Hon ville ha det som ingen bjöd på.

"Önskar att du var här. Varje millimeter av mig är varm. Jag känner min kuk dunka under täcket. Önskar bara du var här så våra varma kroppar kunde mötas."

Inombords längtade hon efter det som hon saknade. Hon ville ha det som hon visste att hon höll sig själv borta ifrån. 

Någonting ekade. Någonting... skrek. Någonting ville det som hon oroade sig för.

En dag skulle hon låta sig själv flyga bland molnen. En dag skulle hon fylla sina lungor med lycka. En dag skulle hon må underbart bra och en dag skulle hon falla fritt. Nedåt. Mot det hårda. Och det skulle återigen innebära en svårare procedur för att slå sig tillbaka. För att kunna ta sig tillbaka upp tillbaka till molnen. 

tshaarlech och sockerkickar

malfoy, säger (20:37): (NEEEEJ, jag hade ju en dundertokig stavning på ditt namn idag under mattelektionen. Vart tod den vägen?!?! DDDDD: )
malfoy, säger (20:37): Och förresten så failar vi lite överallts.
malfoy, säger (20:38): Jag glömde de porriga inledningsfraserna.
malfoy, säger (20:38): Tshharleesh.
malfoy, säger (20:38): Låter lite gay.
malfoy, säger (20:38): Och så vill vi dagens valfira!
malfoy, säger (20:38): Vakna nu för faen innan jag har mombad sänder dig häääär.
Det går inte att visa snabbmeddelanden som skrivits för hand i din meddelandehistorik.
Det går inte att visa snabbmeddelanden som skrivits för hand i din meddelandehistorik.
malfoy, säger (20:40): Challeeeeee.
malfoy, säger (20:40): ><
malfoy, säger (20:41): Sluta vara så seg innan jag bestämmer mig för att mobba någon annan.
malfoy, säger (20:41): Och jag skulle minsan blinka bättre.
malfoy, säger (20:41): Jag vet inte hur man gör det.
Det går inte att visa snabbmeddelanden som skrivits för hand i din meddelandehistorik.
malfoy, säger (20:42): Kolla! Malfoy! Och väldigt rund och verklighetstrogen. Men jag har fetare armar.
malfoy, säger (20:43): Och så, ser det ut som att min kiss-aura lyser. Men det ska alltså blinka. Och det gick ju inte. Men blundar du liksom massa gånger, och liksom blinkar, då blinkar ju hela grejern.

malfoy, säger (20:43): Så jag lyckades känner jag.
malfoy, säger (20:43): :D
Challe säger (20:44): Men

Challe säger (20:44): Jag

Det går inte att visa snabbmeddelanden som skrivits för hand i din meddelandehistorik.
malfoy, säger (20:44): Kolla! Det ärj ag igen. Jag viberar så mycket för jag blinkar så väldans!
malfoy, säger (20:44): HAHAH.

malfoy, säger (20:45): Chaaaaarles.
malfoy, säger (20:45): Kramis!
malfoy, säger (20:45): <3

Challe säger (20:45): Vad... GÅR DU PÅ?

elbilar och vintervindar

taktiskt omotiverad att medvetet välja. bortglömt och elakt undanknuffat.
överallt. ingenstans. framförallt...
illviljan att begrunda det bortglömda.
rubiner. tankar. olja. fragma.
dilemmat stod kvar och betraktade de så praktiskt kvarlämnade.
som planet störtade. föll. kraschade. exploderade.
överallt. överallt.

samtida och frånvarande. dunkande inombords. skrikande. vill ut. vill fram. vill tala. vill säga...

panik.

samhällen och valio

ute och går med min padre.

papí: oj, vad det luktar brandrök.
malfoy: men... sötälje.
papí: justja. jag glömde bort vart jag bodde...
malfoy: hur ska vi nu hitta hem?



Hon steg aldrig upp. Det behövdes inte. Hon hade varit uppe hela natten. Igen. Solen lirkade sig upp på andra sidan hyreshuset. Det var inget man märkte av, bortsett från att allting blev lite ljusare, eftersom de mörka molnen höll solen väl dold. Halv sju på morgonen visste hon att hon chansade, men hon lät signalerna gå fram ändå. Det var inte ens en morgontrött röst som svarade. De som inte kan göra det de borde göra får helt enkelt göra något annat. Tillsammans. Om det hade varit vår hade de mött solens morgonstrålar, hade det varit vår så hade de bevittnat solens uppgång över den stad som de delade samma glädje inför.
De vandrade, samtalade, lättade på hjärtan och delade. För att de visste att de hade varandra.
Timmarna de spenderade tillsammans var timmar som de visste skulle passera hastigt. Trots att de senaste dagarna smält ihop så var hon någonstans nöjd. Hans övertygande kramar fick henne att landa på det stället hon visste att hon var trygg. Föregående sommaren var den tid då trubbel inte stod skrivet ännu.

Nostalgitrippar kan orsakas av annat än sniffande på markeringspennor.

samsung och höstlöv

och hela världen skrattade åt henne.

iskallt

idioti och reglage

"Egentligen var det bara en tidsfråga innan den tiden skulle komma tillbaka.
Den tiden då allt hon gjorde var att växla panikattacker med ångest, tårar, sömn och smärta. En sak blev en sak för mycket och inte helt oväntat raserade allt hon byggt upp. Vart hon än rör sig, vad hon än gör, känner hon mig inte bekväm eller tillrätta någonstans.
Hon saknade det som gjorde henne glad, det som hade varit hennes syre. Det hon byggt upp. Raserade.
Promenader som varade i timmar blev hennes räddning. Hon lät vintervindarna dra i henne, hon lät snöstormar piska henne. Hon kände hur fingrarna domnade av i kylan. Hur skavsåren blödde i skorna. Hur kylan fick en ilande smärta att sprida sig genom henne. Hon inbillade sig att det var vad hon förtjänade. Hon vandrade. Överallt, och utan något slutmål. Hon försökte att slå bort de tankar som fick henne att falla handlöst till marken.
Varje morgon vaknade hon med svullna ögon. Varje morgon kände hon hur ångesten kröp sig närmare. Varje morgon lät hon sig själv ligga kvar i sängen och ruttna bort litet mer. Hon visste att varje dag hon spenderade utanför civilationen, varje dag som hon avstod ifrån att se dem som hon kände, varje dag gjorde hon det värre. Varje dag visste hon att det skulle bli svårare att ta sig tillbaka till den verklighet hon en gång känt till som hennes. Hon visste det.
Hon undvek jobb, hon undvek familj och vänner. Hon kände paniken, tårarna, kylan och smärtan.
För att hon förtjänade det."



Vissa människor är genier. Andra dör.

octavio och lorenzo

octavio, lorenzo

Det är egentligen så sjukt fula namn. Speciellt med tanke på att det är två tjejer. Och speciellt med tanke på att jag inte kan skilja dem åt förrän jag märker vem av dem som gillar att bitas. Sedan tar det tre sekunder så har de blandat ihop sig igen. Men det gör kanske inget. Tidernas gladaste impulsköp.

Vi får se hur länge den känslan varar.

tidsbegränsningar och ekon

rop, sex, närhet

dolda budskap, hemliga hjärtan

kärlek?
leenden, skratt
tomgång

så simpelt, så stort, så...

vi

så typiskt, så känsligt, så underbart

nära, tydligt, tungt

du och jag
för att vi kan

utkast och blomkrukor

Det tog mig tjugo minuter att komma på ett bra sätt att skriva om det som skett. Jag vet fortfarande inte vad jag ville ha sagt, vad meningen var eller hur det ens var bra. Egentligen spelar det ingen roll eftersom jag tappade tråden totalt efter ett såpass meningslöst mess att man egentligen bara vill ge avsändaren en hand-slap. 
Jag borde få en hand-slap...

hjärtblödning och grussåsen

Kan inte hjälpa att känna mig utanför när världen springer förbi mitt stängda fönster. 

babbel och torktumlare

tomma tankar med finslipade diamanttårar. ekot sprang mellan väggarna och dropparna bombade omgivingen. inombords fanns för mycket. för lite. för ofta. för tomt. fyllt, överfyllt.
tvingad till rankning. tvingad till tomgång.
rund omkring, kantig och smärtsam inuti.
blossen, drickandet, sexet hade vägts. för tungt. för mycket, för snabbt.
det brann. olidlig värme överallt. svettdroppar på överläppen och sot i lungorna. bomberna. bomberna.
smakliga oröstade, gigantiskt svullnad.

ensam.

kastruller och silversalva

Förrgår.

Tog mig igenom Södertälje trots yrvädret. Jag anlände med vatten upp till knäna, genomsura skor och smälta snöflingor över hela ansiktet. Sminket rann nedför ögonen och frisyren jag hade när jag lämnade hemmet fanns ingenstans inom synhåll.
Edward skapade också snö. Fast flitigare. Och med mer passion. Efter det betraktade vi självlysnade tatueringar och drog fingrarna genom varandras hår. Det var ingen tid som passerade särskilt hastigt.
Vi bekantade oss med Håkan. Tydligen kan man älska SSK genom att slå ned domaren med brutna revben. Då har man visat att man gör vad som helst för att laget ska kunna vinna. Jag och min pojkvän blev bjudna till alla matcher nästa säsong. Jag tror inte han minns oss nu när alkoholen har tynat bort.
Vindrickande mammor och tokiga morgonrocksgubbar blev inte riktigt vår grej efter några minuter.


Hans armar runtom mig och svala andetag längsmed nacken var det som fick mig att somna... Enrique Iglesias hördes spelande riktigt dovt på andra sidan dörren. Det var då jag insåg att jag hade vaknat. Jag stirrade ut i mörkret. Hade tankarna för mig själv trots att han låg så nära. När jag hade hört Rhythm Devined för fjärde gången steg värmen väsentligt. Han höll mig närmare, jag kände honom emot mig, hörde hans andetag, hjärtslag och kände hur hans händer smekte mina armar. Någonting surrade i bakgrunden. Jag slöt ögonlocken och lät närheten välla över mig.

Nästa gång jag vaknade var det tyst. Händerna som drog av mig min tröja ville tydligt ha någonting. Det var fortfarande varmt. Han smakade sött. Jag var glad över att Enrique hade dött ute i vardagsrummet. Trots det så var det var inte särskilt tyst så länge till.

fiskar och påslakan

Jag hade ju bestämt att jag skulle gå och lägga mig tidigt idag. Speciellt efter att ha somnat ganska oväntat under alla studier mellan sex osh sju. Men så blev det ju inte. För nu är det inte ens tisdag längre. 
Jag satt med spanskan så länge att jag inte ens vad jag ska ta mig till längre.

Och så har jag självfallet försummat allt arbete om Australien. Det skulle tydligen vara klart imorgon?

Skolan är inte så ansträngande, det är jag som finner det svårt att faktiskt ta tag i arbetet och göra det som borde göras. Allt prat om att "det kommer lösa sig" har jag tagit till sin spets på tok för länge. 
Och inte heller orkar jag ta tag i de relationer som strular mest. 

"Du kanske skulle ta och prata med din psykolog och reda ut det som stör dig mest innan du tar dig vatten över huvudet genom att ge dig in i relationer du inte kommer att klara av."
-och hur går det? "Det kommer lösa sig."  

Och eftersom vi drar det till sin spets, vad händer då? Mycket agerande och väldigt lite tänkande.

För vet ni vad?

DET KOMMER LÖSA SIG.