Sitter i någon form av delirium och önskar att jag visste en massa. Önskar att jag inte doftade av förtvivlan och sömnlöshet utan faktiskt kunde återgå till att vara mig själv. Glömma vad och varför för en sekund och kanske fokusera på det som smärtar på riktigt.
Jag lyssnar på väggarna och knarret och finner trygghet i att någon är vaken trots att jag fortfarande undrar hur det blev såhär och vad som ska hända sen.
(Fyra Mississippi, jag räknar mina revben...)
