ask och midsommar

"...och invigde det."
Han blinkade med ena ögat åt henne. Trots att det var en sådan klyscha och egentligen kändes ganska larvigt så kunde hon inte undgå att känna ett pirr sprida sig längsmed hennes ryggrad. Det rörde de två. Någonting de hade gemensamt. Något de delade.
Runtom middagsbordet hade de varit de enda som förstod. Och mindes...

Hon mindes kyssarna, hans händer över hennes kropp. Tystnaden som bröts av avlägsna fylleskrik över havet lite då och då. Hon mindes vågorna, dofterna, smakerna.
Och andetagen. I hennes fantasi satte de sig längsmed tältväggarna och bildade små, små droppar likt daggen på gräset en fuktig vårmorgon. I verkligheten surrade bina utanför och inuti tältet existerade de enda dropparna på deras egna kroppar.

sårskorpor och segel

Från en annan dimension.
Om vi lämnar fläckiga lakan bakom oss. Om vi lämnar midnattstårar, blodiga underkläder och allt annat som svider och smärtar. Om vi lämnar tågspårsdrömmar och det onda i magen... om vi lämnar det som är värst - bakom oss. ...när vi väljer att se förbi det som torde vara så simpelt men som ibland ekar inombords. När vi släpper det som tynger och när vi inte längre kan se det som en gång fick oss att kvida. Då kan vi fokusera på det som känns bäst.
Det som kittlar och det som leker. Då kan vi fokusera på händer. På kyssar. På värme och på närhet. Och när vi inte tänker på annat än den feberdröms-aktiga känslan som placerar oss på en annan planet. Då skulle jag dö lycklig bland rymdstenar och månsand.

sniglar och skratt

puss, skrutt.
du vet att du är bäst