Det tog ett tag innan jag kom på varför allting kändes så extra surt just nu. Extra segt, långlivat och tråkigt.
Allt jag gör nu för tiden gör jag för att jag känner mig tvingad. Det är tvång. Tvång att ta sig upp sex på morgonen. Tvång att tvätta. Tvång att agera och socialisera. Varje gräl, varje måltid, varje egocentriska handling - tvång. Inte ens det som folk gör för att det tillfredsställer dem tycker jag är roligt. Att umgås, att vara nära, att försöka att vara civiliserad känns som tvång. Tvång att hälsa på grannen. Tvång att kramas med barndomsvännen och det är tvång att iallafall ge det ett försök att le.
Är det så det blir när man egentligen inte vill göra någonting alls?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar