troskant och pastill

Byxorna luktade av honom. Inombords växte det av någonting jag var osäker på om jag uppskattade eller inte.

Utomhus föll regnet i ett försök för att skölja bort det. Dagen, känslan, världen och alla som tillhör den. Allt stod dock intakt. Jag blundade. Såg det framför mig. Förvånansvärt väl faktiskt. Nästan så där som om det hänt eller händer i verkligheten. Hjärtat slog hårt i bröstet och ögonen... nej. Ingenting att gråta över, men det var blött ändå. Överallt. När ösregnet sköljer ned över... allting. Hus som blev till smulor, människor som flöt på magen och färdades slumpmässigt vidare via stora forsar. Det drog upp till fullkomlig storm, synfältet suddades ut av regnmassorna och det fuktades lite på min hud innan jag valde att slå bort tankarna, människorna, känslorna och världen med alla tillbehör.
Tacka Gudarna för att det hugger till i lungan oftare än i hjärtat.