Sitter i någon form av delirium och önskar att jag visste en massa. Önskar att jag inte doftade av förtvivlan och sömnlöshet utan faktiskt kunde återgå till att vara mig själv. Glömma vad och varför för en sekund och kanske fokusera på det som smärtar på riktigt.
Jag lyssnar på väggarna och knarret och finner trygghet i att någon är vaken trots att jag fortfarande undrar hur det blev såhär och vad som ska hända sen.
(Fyra Mississippi, jag räknar mina revben...)
1 kommentar:
Ett nytt inlägg! : D
Fint var det också. Även om jag inte är fullt så filosofisk som du så kan jag verkligen säga att jag känner igen mig. Det kanske är sådär sista terminen (nästan iaf) i gymnasiet ska kännas? Precis innan man blir vuxen och fri från alla krav (även om man får en hel drös nya krav i utbyte, men ändå mer av en fri vilja), och plötsligt ska vara sig själv igen, veta vad man vill och allt det där. När man blir en egen person och inte definieras utifrån en viss gymnasielinje längre.
Jag vet inte alls om det var det du menade, men det var det jag förstod och kände, och det stämde verkligen in på mig känner jag.
Men nu är det bara ett halvår kvar, sen jävlar!
Skicka en kommentar