anekdoter och forking

Man lär sig något nytt varje dag. 

När andra säger hjälp ropar jag efter bekräftelse.

idrott och gonorré

...varje dag ges 21 nyfödda barn bort till fel föräldrar.

skolarbeten och indonesien

Urgammal uppgift från sjuan: Skriv om Hitler på ett sätt som reflekterar honom bäst enligt din uppfattning efter att ha studerat andra världskriget. Exempel: Jag tyckte Hitler var en hemsk människa för att han hade ihjäl massa oskyldiga människor.
malfoy, skrev lite lagom rebelliskt:


"Det smälldes hårt i dörren till gaskammaren och det människofyllda rummet fylldes med ekande skrik. Det var otroligt hur en sådan liten rörelse kunde ge ifrån sig så många skräckinjagande rop.
Den sköra lilla kroppen placerades på en ranglig trästol och bands med allt annat än omsorg fast. Lysrören i taket klickade till och mörkret lade sig över alla de vilsna själarna. Ångesten kröp sig på och tårarna brann innanför ögonlocken.
När musiken plötsligt strålade ur de urgamla högtalarna brast det. Hon grät, skrek och vred sig allt hon kunde i den
stolen hon satt fastbunden i.
Hitlers steg ekade. Tystnad. Marschen ur högtalarna upphörde. Skriken tystnade. Ett par ljudlösa tårar slank ned för ett par kinder. Utöver det var det tyst.
Hitlers röst uppmanade sina män att lyda, ty hans ord var lag.
Order som skreks över rummet överröstades av kulsprutor och kanonkulor som ven utanför fönstret.
Hitler, avfyrandet av vapnen och skrik som satte igång från hennes egna försatte henne i en panikattack. Det ekande i hennes öron och och fastbunden i stolen fanns det inte så mycket hon kunde göra annat än att förtvivlat sprattla med benen och försöka överrösta de övriga med hennes nätta, ilande skrik."

domino och tidsmaskiner

kill the lights. 

citrus och lavender

För de som inte ska ska få se hur dåligt mår. De vi inte känner, ser på eller ägnar en tanke åt.

Därför bryter vi inte samman när andra är med.

Panikattacker. Ångest. ...när ingen annan är med. 

sorg och misär

När orden inte räcker till.

äckel och grodor

,
Det var under min senaste tågresa som jag mötte mitt verkliga jag...
Någonstans mellan Östertälje och Tumba klev han på. Osäkert och försiktigt banade han sin väg genom folket fram till platsen mitt emot min.
Han hade ljust hår, blek hy och jag uppfattade honom som något nedstämd. Ögonen satt för tätt ihop och blicken flackade runt om honom, ögonbrynen liknades inte vid någon form av symmetri. Stripigt hår som inte verkade ha blivit kammat på år och dagar. I famnen höll han stor väska som han höll om likt en mamma skulle hålla sitt spädbarn för att skyla det från elden.
Jag betraktade honom när han plockade upp dagens Metro ur väskan han till slut vågade släppa taget om. Det jag kände innan det som snart skulle inträffa multiplicerades inom två minuter med trehundra. Han vecklar upp tidningen och för det onormalt nära ansiktet. Fyra centimeter från tidningen läser han om dagens nyheter. Det märks att högra ögat lever lite av sitt egna liv. Det rör sig utan kontroll och det vänstra läser tidningen samtidigt som han händer långsamt för tidningen åt sidan där han vill läsa. Han öga hade inte förmågan att röra sig så tidningen fick lov att göra det med hjälp av hans händer. Det är som att han ser ut genom ett sugrör med extremt begränsat synfält.
Vid det tillfället bubblade en vilja inom mig att krama honom. "Kan inte någon älska honom?"
Jag dömde honom omedelbart och jag tyckte så enormt synd om honom att det knappt går att förklara. Undernärda afrikanska barn som blöder, bebisar utan ben och blinda utan ledhundar kändes som bagateller. Detta skedde så nära att jag kunde ta i honom.
"Man ska inte tycka synd om funktionshindrade. Man ska se på dem som alla andra för de vill bli likadant bemötta som alla andra människor."
Min mammas ord fanns där, jag visste om vad hon sagt och vad hon menade, men jag kunde inte greppa tag i det. Att behandla funktionshindrade likadant som andra fanns inte i min värld just då.
Jag tyckte så synd om honom att jag till slut började må dåligt. Jag ville inte tycka synd om honom men jag kunde inte låta bli. Undermedvetet ville jag inte släppa det...
Långsamt såg jag det faktiskt. Jag kunde se utanför den låda jag satt i. På vänster ringfinger hade han en vigselring. Jag blickade mig runt... kände för en sekund ingenting alls. Den alldeles för stora jackan han bar var av de mer kända märkena.
Skedde detta?
Fru, pengar... Loggan på väskan sade dessutom att han var anställd på ett av de större företagen i Sverige. Om detta var hur man kunde sätta i lycka i ord, så var det vad han var. Lycklig.
Det kändes plötsligt som att han bodde i en stor villa, hade två vackra, underbara och smarta MVG-barn. En perfekt hund som sprang över gräsmattan och en fru som lagade underbart smaklig mat varje kväll. En fru han älskade så innerligt att han skulle dö för henne.
Han har ett ställe som han kallar hemma, ett ställe där han är lycklig.
Ett sådant ställe som vi har. Jag har...
Han hade allt, och det jag tidigare känt för denna okända man tynade bort allt mer. Han reste sig och steg av tåget vid nästa station. Jag skulle aldrig se honom mer, jag pratade heller aldrig med honom, han har ingen aning om vad jag tänkt eller hur jag känt, men jag skämdes något oerhört. Jag skämdes över hur jag dömde honom. Jag skämdes över att jag tänkt som jag tänkte och känt som jag kände.
Och samtidigt undrade jag över hur hans analys av mig såg ut, för trots allt är det det vi gör. Dömer. ,

kuddar och sladdar

"jag har iallafall min filf."

indonsino och elimins

navid modiri, omkoppling sker

Min kudde luktar blod.

Mina lakan luktar mord, mina lakan luktar mord, mina lakan luktar mord.

Det är något som är fel med den här dagen.
Kanoner skriker utanför och jag har skotthål i magen.
Tar på mig mina kläder, tar en banan att ha på vägen.
Går neråt på min gata, fastighetsskötarna står och gråter.
Bussen är försenad, när den kommer brinner den.
Jag sätter mig längst bak, dit elden inte hunnit än.
Händerna för ansiktet, papper i öronen.
En mamma med bara en arm skriker på barnen.