äckel och grodor

,
Det var under min senaste tågresa som jag mötte mitt verkliga jag...
Någonstans mellan Östertälje och Tumba klev han på. Osäkert och försiktigt banade han sin väg genom folket fram till platsen mitt emot min.
Han hade ljust hår, blek hy och jag uppfattade honom som något nedstämd. Ögonen satt för tätt ihop och blicken flackade runt om honom, ögonbrynen liknades inte vid någon form av symmetri. Stripigt hår som inte verkade ha blivit kammat på år och dagar. I famnen höll han stor väska som han höll om likt en mamma skulle hålla sitt spädbarn för att skyla det från elden.
Jag betraktade honom när han plockade upp dagens Metro ur väskan han till slut vågade släppa taget om. Det jag kände innan det som snart skulle inträffa multiplicerades inom två minuter med trehundra. Han vecklar upp tidningen och för det onormalt nära ansiktet. Fyra centimeter från tidningen läser han om dagens nyheter. Det märks att högra ögat lever lite av sitt egna liv. Det rör sig utan kontroll och det vänstra läser tidningen samtidigt som han händer långsamt för tidningen åt sidan där han vill läsa. Han öga hade inte förmågan att röra sig så tidningen fick lov att göra det med hjälp av hans händer. Det är som att han ser ut genom ett sugrör med extremt begränsat synfält.
Vid det tillfället bubblade en vilja inom mig att krama honom. "Kan inte någon älska honom?"
Jag dömde honom omedelbart och jag tyckte så enormt synd om honom att det knappt går att förklara. Undernärda afrikanska barn som blöder, bebisar utan ben och blinda utan ledhundar kändes som bagateller. Detta skedde så nära att jag kunde ta i honom.
"Man ska inte tycka synd om funktionshindrade. Man ska se på dem som alla andra för de vill bli likadant bemötta som alla andra människor."
Min mammas ord fanns där, jag visste om vad hon sagt och vad hon menade, men jag kunde inte greppa tag i det. Att behandla funktionshindrade likadant som andra fanns inte i min värld just då.
Jag tyckte så synd om honom att jag till slut började må dåligt. Jag ville inte tycka synd om honom men jag kunde inte låta bli. Undermedvetet ville jag inte släppa det...
Långsamt såg jag det faktiskt. Jag kunde se utanför den låda jag satt i. På vänster ringfinger hade han en vigselring. Jag blickade mig runt... kände för en sekund ingenting alls. Den alldeles för stora jackan han bar var av de mer kända märkena.
Skedde detta?
Fru, pengar... Loggan på väskan sade dessutom att han var anställd på ett av de större företagen i Sverige. Om detta var hur man kunde sätta i lycka i ord, så var det vad han var. Lycklig.
Det kändes plötsligt som att han bodde i en stor villa, hade två vackra, underbara och smarta MVG-barn. En perfekt hund som sprang över gräsmattan och en fru som lagade underbart smaklig mat varje kväll. En fru han älskade så innerligt att han skulle dö för henne.
Han har ett ställe som han kallar hemma, ett ställe där han är lycklig.
Ett sådant ställe som vi har. Jag har...
Han hade allt, och det jag tidigare känt för denna okända man tynade bort allt mer. Han reste sig och steg av tåget vid nästa station. Jag skulle aldrig se honom mer, jag pratade heller aldrig med honom, han har ingen aning om vad jag tänkt eller hur jag känt, men jag skämdes något oerhört. Jag skämdes över hur jag dömde honom. Jag skämdes över att jag tänkt som jag tänkte och känt som jag kände.
Och samtidigt undrade jag över hur hans analys av mig såg ut, för trots allt är det det vi gör. Dömer. ,