kastanjer och hopprep

,
Någon gång ska jag ta tag i det här och se till att det faktiskt blir något av det.

...överallt i fingerspetsarna. Stickor. En ny orm slingrade sig från cigaretten upp mot taket.
Han var kall. Huden sved. Huvudet dunkade. Fortfarande. Dunkade. Som någon med ett baseboll-trä. I hans huvud. Dunkade...
Sista cigaretten tog slut. Askan föll ned på hans fläckiga och insvettade tröja. Han brydda sig inte.
Han slet sig upp från stolen. Den ranglade till. Välte omkull och slog i golvet. Ljudet ekade i hans huvud. Baseboll-slagen ljöd högre. Han hukade sig ned på golvet. Slog händerna för öronen. Stäng det ute. Stäng det. Ute.
När tystnaden inte alls omfamnade honom slog han till sig själv i huvudet. Ovanför örat. Hårt. Hårdare. Igen. Dö värk, döööö! Han lade sig ned på golvet. Andades tungt. Bröstet höjdes och sänktes i en såpass hög hastighet att han trodde att syret i hela lägenheten skulle ta slut. Han svor tyst för sig själv. Han kom till sist på att ingen skulle höra honom hur högt han än svor så han skrek. De värsta ord han kunde. Ställde sig upp, kände sig kraftfylld. Med lungorna fulla av rök från ormarna i taket... och skrek. Han sprang runt i den stort sett tomma lägenheten. Ville se ut. Se, för att veta om det var dag eller natt. Morgon eller kväll. Om solen fortfarande existerade. Fönsterna var igenspikade fån utsidan. Han slog till dem. Slog så länge att händerna blev helt blodiga. Slog så hårt att fönsterglaset gick sönder och fyllde hans händer med svidande sår. Han slog hårt på plankorna som separerade honom fån världen. Som separerade honom från vetskapen om hurvida det var dag eller natt.