,
Någonting nytt. Blodrött. Tapeter? I hallen. Nya blodröda tapeter i hallen. Hon lät fingrarna glida över den fukt som bildats på väggen. Bakom tapeten. Av limmet. Fuktigt.
Det var förändring. Hon kunde inte bestämma sig om det var något som fyllde henne med glädje eller sorg. Det som varit hennes hade redan dött. Ett steg i rätt riktning kanske. Eller så var det bara någonting som hon hade inbillat sig. Hon hade tvingat på sig själv. Förändringen. Tapeten stod för något symboliskt. Eller ingenting alls.
Det var...tapeter. Blodröda nya tapeter. Det sade henne alldeles för mycket. Eller ingenting alls? De gamla tapeterna kvävdes under de nya. Saknade en betraktares ögon för att kunna leva.
Precis som hon? Ingen luft. Inget syre. Ingenting som höll henne vid liv. Ingenting hade klistrats över henne förutom den depression som hon dragit över sig själv.
Ur fingertopparna som fortfarande snuddade vid de nya taperna sipprade det en osynlig ånga. Någonting som kunde liknas vid ångest.
Hon släppte väggen. Med fingrarna. Med blicken. Hon släppte det med sin närvaro och lämnade lägenheten. Ny. Ny tapet och nya känslor. Känslor som vällde över kanten.
Hon slog sig ut i friheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar