Förrgår.
Tog mig igenom Södertälje trots yrvädret. Jag anlände med vatten upp till knäna, genomsura skor och smälta snöflingor över hela ansiktet. Sminket rann nedför ögonen och frisyren jag hade när jag lämnade hemmet fanns ingenstans inom synhåll.
Edward skapade också snö. Fast flitigare. Och med mer passion. Efter det betraktade vi självlysnade tatueringar och drog fingrarna genom varandras hår. Det var ingen tid som passerade särskilt hastigt.
Vi bekantade oss med Håkan. Tydligen kan man älska SSK genom att slå ned domaren med brutna revben. Då har man visat att man gör vad som helst för att laget ska kunna vinna. Jag och min pojkvän blev bjudna till alla matcher nästa säsong. Jag tror inte han minns oss nu när alkoholen har tynat bort.
Vindrickande mammor och tokiga morgonrocksgubbar blev inte riktigt vår grej efter några minuter.
Hans armar runtom mig och svala andetag längsmed nacken var det som fick mig att somna... Enrique Iglesias hördes spelande riktigt dovt på andra sidan dörren. Det var då jag insåg att jag hade vaknat. Jag stirrade ut i mörkret. Hade tankarna för mig själv trots att han låg så nära. När jag hade hört Rhythm Devined för fjärde gången steg värmen väsentligt. Han höll mig närmare, jag kände honom emot mig, hörde hans andetag, hjärtslag och kände hur hans händer smekte mina armar. Någonting surrade i bakgrunden. Jag slöt ögonlocken och lät närheten välla över mig.
Nästa gång jag vaknade var det tyst. Händerna som drog av mig min tröja ville tydligt ha någonting. Det var fortfarande varmt. Han smakade sött. Jag var glad över att Enrique hade dött ute i vardagsrummet. Trots det så var det var inte särskilt tyst så länge till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar