idioti och reglage

"Egentligen var det bara en tidsfråga innan den tiden skulle komma tillbaka.
Den tiden då allt hon gjorde var att växla panikattacker med ångest, tårar, sömn och smärta. En sak blev en sak för mycket och inte helt oväntat raserade allt hon byggt upp. Vart hon än rör sig, vad hon än gör, känner hon mig inte bekväm eller tillrätta någonstans.
Hon saknade det som gjorde henne glad, det som hade varit hennes syre. Det hon byggt upp. Raserade.
Promenader som varade i timmar blev hennes räddning. Hon lät vintervindarna dra i henne, hon lät snöstormar piska henne. Hon kände hur fingrarna domnade av i kylan. Hur skavsåren blödde i skorna. Hur kylan fick en ilande smärta att sprida sig genom henne. Hon inbillade sig att det var vad hon förtjänade. Hon vandrade. Överallt, och utan något slutmål. Hon försökte att slå bort de tankar som fick henne att falla handlöst till marken.
Varje morgon vaknade hon med svullna ögon. Varje morgon kände hon hur ångesten kröp sig närmare. Varje morgon lät hon sig själv ligga kvar i sängen och ruttna bort litet mer. Hon visste att varje dag hon spenderade utanför civilationen, varje dag som hon avstod ifrån att se dem som hon kände, varje dag gjorde hon det värre. Varje dag visste hon att det skulle bli svårare att ta sig tillbaka till den verklighet hon en gång känt till som hennes. Hon visste det.
Hon undvek jobb, hon undvek familj och vänner. Hon kände paniken, tårarna, kylan och smärtan.
För att hon förtjänade det."



Vissa människor är genier. Andra dör.