samhällen och valio

ute och går med min padre.

papí: oj, vad det luktar brandrök.
malfoy: men... sötälje.
papí: justja. jag glömde bort vart jag bodde...
malfoy: hur ska vi nu hitta hem?



Hon steg aldrig upp. Det behövdes inte. Hon hade varit uppe hela natten. Igen. Solen lirkade sig upp på andra sidan hyreshuset. Det var inget man märkte av, bortsett från att allting blev lite ljusare, eftersom de mörka molnen höll solen väl dold. Halv sju på morgonen visste hon att hon chansade, men hon lät signalerna gå fram ändå. Det var inte ens en morgontrött röst som svarade. De som inte kan göra det de borde göra får helt enkelt göra något annat. Tillsammans. Om det hade varit vår hade de mött solens morgonstrålar, hade det varit vår så hade de bevittnat solens uppgång över den stad som de delade samma glädje inför.
De vandrade, samtalade, lättade på hjärtan och delade. För att de visste att de hade varandra.
Timmarna de spenderade tillsammans var timmar som de visste skulle passera hastigt. Trots att de senaste dagarna smält ihop så var hon någonstans nöjd. Hans övertygande kramar fick henne att landa på det stället hon visste att hon var trygg. Föregående sommaren var den tid då trubbel inte stod skrivet ännu.

Nostalgitrippar kan orsakas av annat än sniffande på markeringspennor.