utfall och påskris

Vet inte riktigt vart jag är längre. Spenderar timtal med nostalgiska mail, gamla vänskaper och känslan av igår. Samtidigt ligger framtiden alldeles för nära. Att sakna det som finns precis framför en, att fortfarande minnas känslan som om det vore igår av en gammal mening som kanske betyder mer nu än den gjorde då. Och ändå så har allting precis börjat. Dofter, minnen, mail, mess och nutiden. Vart tog nuet vägen?